Recension: ÖGs storspex “Rasputin: the spex machine”

Östgöta nations storspex 2025 berättar historien om familjen Romanov som Cecilia Düringer och P3-gänget inte vågade berätta i höstens radioserie. Istället för Anastasia står här familjens läkare (och älskare?) Rasputin i rampljuset. 

Föreställningen öppnar med att Rasputin anställts av familjen för att åtgärda kronprinsens gen z-skada: brainrot. Prinsen dabar, pratar hittepå-italienska och skriker “six seven!”. Att brainrot nämns redan i pjäsbeskrivningen väckte en oro hos mig, eftersom det känns lite daterat. Det går som bekant fort i hockey. Spexmästarna sköter det dock snyggt genom att blanda in ytterligare nya och gamla internetreferenser. 

Spexet är per ÖGs tradition skrivet på rim, något som höjer manuset, men ibland gör det svårare för mig att registrera skämten. Som besökare fascineras jag oavsett av att studenter, mina jämlikar, inte bara pluggar till ingenjörer samtidigt som de sitter inne på skådespelartalanger, utan även kan memorera sina repliker på rim. Ensemblen har, utöver deras förmåga att memorera, oroväckande bra physical comedy. Klara Hellgren (Butlern Kladd) och Hugo Jonsson (Nikolaj) behöver inga repliker i sina gemensamma scener för att få publiken att skratta. Under föreställningen kan jag heller inte sluta tänka på vilken insats Hellgrens rygg gör genom att stå böjd framåtlutad i 90 grader i varje scen. 

I andra akten har Rasputin blivit utslängd från palatset efter att en påkommen romans med Alexandra har upptäckts. Väl på gatan möter han en trio som är något svår att hitta en gemensam nämnare till; Chrippa, Elba Busk och Bara Ken. Gänget blir Hamiltons motsvarighet till Hamilton, Laurens, Lafayette och Mulligan. Trots deras charm hade jag eventuellt uppskattat någon referens till att Bara Ken är en något “inaktuell” karaktär. Iallafall i förhållande till Chrippa och Busk. 

I det stora hela är storspexet 2025 ett otroligt bra spex. Trots premiär och eventuella premiärnerver går det som på räls. En snara råkar på magiskt sätt kastas och fastna i takets ljuskrona, Lova Roséns egenskrivna låt “Farlig för vår miljö” är så bra att jag måste dubbelkolla “vilken melodi det där var nu igen”, rekvisitagruppens insats i form av protessnopp får mig att skratta rakt ut (jag är inte svårare än så), och scenen med militärerna som skryter om sina medaljer gör mig jätteglad och föder en hunger efter mer skämt om fascinationen över akademiska ordnar. 

Spexet blir en påminnelse om att framgångsrika killar lätt kan förlora när en alt-kille lurar runt hörnet. (“Det är inte klassförakt, men vill ändå ha det sagt. Han är smutsig, pank och fåfäng”). Likaså en uppmaning om att inte falla den i fällan, för plötsligt hugger han dig i ryggen genom att starta revolution.