Ryckig resa når till sist sin slutstation

Den gråtande polisen
av Staffan Göthe
Teater gör ont
Värmlands nation

Regi: Mattias Westin
Medverkande: Magnus Eriksson, Renée Goldkuhl, Linnea Molin, Sebastian Billebo, Christine Nilsson och Anna Olsson
Musik: Mattias Westin och Sanna Olsson

Scenen är ett tåg. Ett vanligt svenskt tåg som rusar fram. I tåget reser Christer - den gråtande polisen (Magnus Eriksson). Han är en man som sökt efter sin egen identitet och som kämpat med krav, depression, kärlek och arbete.
När Christer träffar folk han inte känner ljuger han om sitt yrke och påstår sig vara fritidspedagog. När Christers fru undrar hur han mår svarar han att han bara är lite trött fastän han är djupt deprimerad och när han får frågan om han gråtit, vilket han gjort, nekar han.
Christer är vilsen. Christer är som folk är mest. Christer är, som han själv säger - en vanlig nolla. Med på tåget finns hela hans liv och under pjäsen får vi följa med till olika platser och till personer som påverkats av och som påverkat Christer i hans liv.
Vi får möta hans förstående fru Ingrid (Renée Goldkuhl), hans kedjerökande mor (Linnea Molin) och hans ensamma älskarinna Larven (Anna Olsson). Vi blir ledsagade genom Christers liv av ängeln Allan (Christine Olsson) och av den mer jordnära konduktören (Sebastian Billebo).
I pjäsen kastas vi mellan platser och epoker. Vi får se scener ur Christers liv och ur hans närmastes liv som sammantagna är tänkta att ge oss förklaringen till varför Christer - polisen - gråter.
Det får vi också, men tyvärr inte alltid på ett särskilt övertygande sätt. Ibland blir texten bara framförd. Alla repliker är inlärda. Skådespelarna står och går som det är tänkt, men stundtals känns det som om de inte riktigt tagit till sig vad Staffan Göthe skrivit. Det är synd eftersom replikskiftet, trots den slitna grundhistorien, är riktigt spännande.
Under några scener blir tempot dessutom väl lågt. Då är det som om tåget fått lokfel och måste gå ned på halvfart. Men precis som Stockholmspendeln så kommer tåget igång igen och när det väl rullar så rullar det ganska bra en stund. Då förs vi med. Vi tror på vad skådespelarna säger, vi skrattar, vi ler och tänker till. Under dessa scener visar verkligen gruppen att de kan.
Och till slut, efter en något ryckig färd kommer vi så fram till slutstationen.