Man är jävligt utsatt
Är det en tillgång som regissör att ha en så lång erfarenhet som skådespelare bakom sig?
- Det är säkert inte nödvändigt, det finns jättebra regissörer som aldrig har stått på scen. Men jag tror att det är väldigt viktigt att ständigt påminna sig om hur brutalt skådespelaryrket är, att man är jävligt utsatt. Annars är det lätt att man hamnar i en regijargong; säg din replik, hur svårt kan det vara?
Var det ditt initiativ att sätta upp Som ni vill ha det?
- Ja. Jag har alltid varit väldigt förälskad i den här pjäsen. Under femtio- och sextiotalen, och en stor del av sjuttiotalet, ansågs den näst intill ospelbar, en hopplös pastoral. Det var först med Peter Steins iscensättning i Berlin -77 som pjäsen fick en renässans. Sen dess är den en av Shakespeares mest spelade. Jag var förstaårselev då och hade förmånen att se den föreställningen, och det gjorde ett outplånligt intryck på en ung man. Sen har jag sett den i olika iscensättningar, och den har alltid funnits bakom örat.
Kan du sätta fingret på vad det är du tycker om?
- Jag tror att det är den här otroliga livslusten. Den är en hyllning till kärleken och livet och naturen. En riktig må bra-pjäs.
Det är ett stort format med många roller. Vad innebär det för din del?
- Tidigare har jag mest jobbat med kammarspel och mindre saker. Här krävs det lite andra egenskaper av regissören, det är mycket som ska på plats, det är som ett pussel. Men det är kul. Sen är jag så nöjd med ensemblen, den är skitbra. Det är nästan en förutsättning för en uppsättning av det här slaget.
Du har placerat intrigen i ett fiktivt trettiotal. Kan du berätta om det?
- Det finns i pjäsen en stark motsättning mellan ett diktatoriskt hov och friheten i skogen. På trettiotalet var några av Europas stormakter diktaturer, och många såg de fascistiska diktaturerna som framtiden. Det fanns en uppdelning som jag tycker passar den här pjäsen, jag fick de associationerna. Sen är det också en estetik jag tycker passar.
Det sägs ju alltid att Shakespeare är tidlös. Den här pjäsen är från 1599. Känns den modern, tycker du?
- Absolut. Det är snarare förbluffande hur lika människor är nu som då när det gäller saker som svartsjuka och kärlek; hur vi faller för någon, hur kollriga vi blir, hur vi förlorar fotfästet.
Det här är andra gången du regisserar på Upsala stadsteater. Trivs du här?
- Ja, jag tycker att det här är en utmärkt teater. Den är tillräckligt stor för att ha en hög kompetens på alla avdelningar, och tillräckligt liten för att vara hanterbar. På en jättestor teater som Stockholms stadsteater är det lätt att saker och ting hamnar mellan avdelningarna.
Som ni vill ha det. Upsala stadsteater, Stora scenen. Premiär 3 mars.
