Fyndigt faxat om svartsjuka

Svartsjuka
Upsala stadsteater
Regi: Torbjörn Astner

Svartsjukan är, alltsedan Medea och Othello, ett klassiskt tema på teatern, förknippat med känslostorm och ond bråd död. När Stadsteatern nu, i regi av Torbjörn Astner, spelar den tysk-argentinska författaren Esther Vilars pjäs Svartsjuka, förmedlas alla känslorna per fax. Faxen, en apparat som i dessa sms- och mejltider känns något daterad, är här det enda sättet att kommunicera för tre kvinnor i ett våningshus i en europeisk storstad. De älskar alla samme man, och från varsin våning med varsin fax, för de en bitter kamp om hans kärlek. Jan Nordqvists scenografi ramar in det hela på ett vis som påminner om den spanske regissören Almodóvar.
Esther Vilar är känd för sin bok Den dresserade mannen (1971), som väckte uppståndelse då den kom på grund av sina misogyna teorier om kvinnans utnyttjande av mannen. Visst kan man irriteras av bokens nedvärdering av kvinnokönet, men den kan också läsas som besk satir över de könsroller vi ålagt oss själva.
Den bittra satiren återfinns i Svartsjuka. Här lägger tre starka, på ytan självständiga kvinnor - en 55-årig stjärnadvokat, en framgångsrik arkitekt och en 25-årig indologistuderande - all sin energi på en lönnfet, medelålders man. Mannen i fråga är reducerad till ett intet, han är helt frånvarande i pjäsen, och det är i stället den kvinnliga svartsjukan som står i centrum. För en mer eller mindre medelålders kvinnlig teaterpublik blir igenkänningsfaktorn naturligtvis hög. Då 55-åriga Helen säger, att en man som älskas av flera kvinnor är som en övervärderad aktie, skrattar många. För detta är, det allvarsamma ämnet till trots, en rätt lättsam komedi. Vilars text är uppbyggd av rappa formuleringar och bitande liknelser, och de tre karaktärerna blir aldrig mer än klassiska kvinnostereotyper: den försmådda äkta hustrun, den bedragna älskarinnan och den unga, naiva oskulden. Starkast lyser Anna Carlson som luttrad 55-årig hustru; hon varvar trovärdigt gränslös svartsjuka med bittert triumferande skadeglädje.
Greppet med faxarna är inte helt oproblematiskt, och kräver sin koncentrerat lyssnande publik. Ett samtal som förs via upplästa textmeddelanden, blir till tre parallella monologer snarare än att någon direkt dialog uppstår. Det säger förvisso något om vår tids anonyma kommunikation via tekniska hjälpmedel.
Kanske fångar också dessa faxade, självupptagna monologer den moderna svartsjukan på pricken, när den till sist tar över helt.