Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Bernardas hus
Upsala Stadsteater
Regi: Rebecca Forsberg
Medverkande: Anna Carlson, Viveca Dahlén, Anki Larsson m fl.

Innanför dem härskar Bernarda och hon styr med järnhand sina fem döttrar. Den stora syskonskaran är brokig och skådespeleriet fint utmejslat, det är fem mycket olika systrar vi möter. Det som håller dem samman är en önskan att lämna barndomshemmet och det allra helst med en man i handen. Fem giftasvuxna kvinnor som är vansinnigt frustrerade över att höra karlarna jobba ute på åkrarna, men utan att ens få gå ut och prata med dem för sin mor. Fem mer eller mindre trånande kvinnor, som med en varierande grad av bitterhet och ilska som främsta attribut pratar om hur de vill lämna Fort Bernarda. Men varför ger de sig inte av? Samhällets i allmänhet och moderns i synnerhet syn på dygdiga kvinnor och deras motsats håller dem tillbaka.
Teater kan inte betraktas som en isolerad händelse, uppsättningen kan inte enbart ses som ett dokument från den tid i vilken dramat den bygger på skrevs. Federico García Lorca skrev Bernardas Hus 1936 och pjäsen brukar räknas som ett av dramatikens stora verk, med tidlösa ingredienser som kärlek och förtryck. Men när Upsala stadsteater sätter upp dramat på Lilla scenen är det svårt att betrakta som tidlöst. Varför väljer man att berätta denna historia just nu på detta sätt? Vilka kvinnor är det man vill skildra? Kvinnorna på scenen är relativt starka och moderna, vilket gör det svårt att betrakta dem som förtryckta kvinnor i ett katolskt Spanien i början av förra århundradet. Det är inte heller dagens unga, från hemmet hårt hållna kvinnor vi möter. Det är istället fem döttrar som verkar starka nog att lämna sin stränga mor.
I dramat föder förtryck avundsjuka och hat, vi befinner oss i en miljö där människor är beredda att straffa andra som inte lever upp till samhällets normer, enligt regeln att det är bättre att spela med än att själv bli bestraffad. Detta är egentligen dramats mer intressanta delar, men i stadsteaterns uppsättning försvinner de. Kanske är problemet att Rebecca Forsberg, som har lagt sådan omsorg på persongalleriet på scenen, inte lyckas förmedla atmosfären som råder utanför Bernardas hus. Det är svårt att uppfatta det omgivande samhället som ett hot. Trots att frustrationen ligger som ett kvävande täcke över scenen blir det svårt att tro på kvinnornas vanmakt. Men upp till kamp då, res er upp och gå vill jag heja på från min plats i salongen.
Kanske ligger mitt problem med uppsättningen främst i den kvinnobild som förmedlas. Längtan efter en karl överstiger allt och sätter alla andra relationer på spel. Hur ska man tolka det? Att människor som förtrycks blir hysteriska, barnsliga, trånande? Det kanske är sant. Men i Bernardas hus på stadsteatern är detta inte någonting allmänmänskligt. Det är kvinnligt.
Kanske ligger mitt problem främst i irritationen över att inte ens då en uppsättning endast består av kvinnoroller kan dessa få stå i centrum. Det gör återigen de män dessa kvinnor suktar efter.