Lättsmält storspex med starka musikaliska inslag

Jag sitter på en obekväm stol, med en mikro framför mig och en svag doft av korvspad kittlande i näsan. Nej, jag ska inte äta lunch på Matikum - det här är min omgivning innan V-Dalas storspex “Den Sista Neandertalaren” kommer igång med sin första akt. V-Dalas spexförening Ridårarna bjuder in till musikaliskt storspex med marknadsföring och neandertalare i centrum. Till tonerna av välkända låtar iklädda ny text och med tillhörande dansnummer, berättar Ridårarna historien om ett PR-fiasko med inslag av fake news. 

Siv och Biancas reklambyrå sjunger på sista versen, men får sin räddning genom att marknadsföra byråns vaktmästare som den sista kvarlevande neandertalaren. Neandertalaren blir viral på sociala medier och den maktkåta nyhetsankaren Regina Rex ser spektaklet som nyckeln till nästa steg i karriären. Bluffen om neandertalaren synas av Reginas team med stark journalistisk etik som allierar sig med den förstående korvgubben och en fangirl med förkärlek till bildspel. Manuset är fyndigt och jag blir imponerad över hur i princip varje replik är rim. 

Första akten läggs karaktärerna i fokus. Julia Karlsson gör ett ypperligt jobb att få publiken att hata nyhetsankare Regina Rex. I Reginas nyhetsteam finns även Florens (Elise Pousette), den grävande reportern som letar efter sanningen och inleder en romans med en mikrotjuv (Tim Abrahamsson). Regina och Florens blir snygga symboler för motstridigheten mellan sanningen och kommersialismen. En stor eloge ska även ges till korvgubben, som blir någon form av berättarröst. Man skrattar rakt ut av Rasmus Kreku Hofvanders komiska inslag. Kom för neandertalaren, men stanna för korvgubben och en kärlekshistoria i polotröja och kavaj. 

Om genierna bakom musiken till sånguppträdandena inte redan är ett officiellt band så bör de fråga sig om det inte är dags att starta ett. Låtar som Maggios "17 år" kläs om i ny textskrud och när spexarna ska ta sig an versioner av “Rolling in the Deep” och “Californiacation” blir jag först orolig och jämför med originalversionerna. Texten blir stundvis svår att förstå, men i slutändan är låtarna ett lyckat inslag. De välkända låtarna skapar både igenkänning och en förväntan över vilka texter som omformats till vad.

I olika försök att referera till viralt content, såsom att kalla neandertalaren för “Chad” och rimma pizzakartonger med rumänska batonger a´la Andrew Tate lämnas jag frågande över vad som är faktiskt poängen. Är föreställningen en samhällskommentar över hur influencers tagit över marknadsföring och allt är bluff och båg? Är det en uppmaning om att söka sanningen och inte tro på allt media säger? Eller ska man gå därifrån och vara snäll som korvgubben, som tar sin tid och lyssnar på folk? Upplevelsen blir att Ridåarna har lagt sitt fokus mer på själva spexandet än på att föra fram en tilltänkt samhällskommentar. Så vill du gå på föreställningen så gör det för att fly vardagen, inte för att göra en grundlig analys av den. 

Sammanfattningsvis kan sägas att V-Dala bjuder på storspex med ett imponerande slutnummer för Shrek-fantasten och en underhållande berättelse. Men se till att inte komma på tom mage - för korv äts i mängder.