Storband bar fram Linnéspex
Att just de har valt att haka på Linnéhysterin och sätta upp ett spex om jubilaren är ingen slump. Carl von Linné lär nämligen ha varit Smålands nations inspektor i slutet av 1700-talet. Ändå är spexets enda referens till den egna nationen festen på gamla Klubb Dacke, där Linné för första gången vågar tala med sin älskade Flora. Då har han redan klarat av en mindre lyckad sejour i Lund, staden som enligt god spexsed i Uppsala måste få sig några elaka slängar av sleven.
Kärlekshistorien mellan Linné och Flora är helt uppdiktad av de småländska manusförfattarna. Fejden med hennes trolovade, botanikprofessorn Johann Georg Siegesbeck, är det inte. Men deras fiendskap överdrivs naturligtvis en del, när de till slut handgripligen kämpar om samma verk och samma kvinna. Även detta är ju ett klassiskt grepp inom spexgenren - en dråplig omskrivning av ett historiskt förlopp, där nya begrepp förs in på oväntade sätt. Här märks främst videosekvensen med Hasse Aro från Efterlyst, som bjuder på en skön självparodi. Tyvärr gör Smålands spexgrupp även ett klassiskt misstag. De rimmar på tok för mycket. När varje replik av nödvändighet måste rimma på den föregående blir de ofta något krystade, och spexet förlorar sitt flyt.
Tur då att musiken finns. Att Johan Berglund komponerat den med sådan känsla, och att sjumannabandet levererar den med sådan finess. Redan innan skådespelarna äntrar den lilla, enkla scenen i Smålands festsal bygger musikerna upp en tät stämning, med ett intro som påminner om Rosa panterns mystiska temamelodi. Efter det sjungs och spelas det åtskilligt under föreställningen, precis som sig bör. Sångtexterna gör inget bestående intryck, möjligen undantaget de fyndiga omskrivningarna av Symfonin och Son of a Preacher Man. Men bandet, anförda av idel skickliga blåsare, gör ändå att det musikaliska intrycket slutligen blir det starkaste.
Trots de många klassiska ingredienserna blir nog Smålands nations Linnéspex inte någon klassiker i spexhistorisk bemärkelse. Däremot skulle den fungera bra som skolpjäs, och kunde kanske framföras för grundskoleelever i samband med något Linnétema. Skurken Siegesbecks båda hantlangare, Vesslan och Nässlan, är som hämtade direkt ur Kamomilla stad, och skulle få mången tioåring att både rysa och skratta. En skolturné vore inget dumt drag av Smålands spexmakare, den kunde kanske ge ett välkommet klirr i kassan också. Platserna i festsalen var nämligen inte ens fyllda till hälften under urpremiären.
