Mänskligt och sorgligt om heder och systerskap
Bernardas hus
av Federico García Lorca
Östgöta nationsteater
Regi: Robin Färdig
I rollerna: Linnea Ripenberg, Renée Goldkuhl, Elin Gärdeborn, Johanna Björk, Daphne Wahlund, Nadia Claesson Hersan, Åsa Holm, Martin Sundin, Pezhman Sasan, Robin Färdig
När vi kommer in i det vitkalkade huset på den spanska landsbygden har Bernarda Albas make precis lagts i graven. Hettan till trots bär Bernarda och hennes döttrar svart - till och med solfjädrarna måste vara svarta, dikterar änkan.
Federico García Lorcas sista pjäs, den omtyckta och ofta spelade Bernardas hus, är historien om hur järnladyn Bernarda försöker hålla sina fem vuxna döttrar borta från omvärldens frestelser och blickar. Med maken ur leken tänker hon tvinga dem att sörja de åtta år som anständigheten bjuder. Sparkar de sig loss har hon fem bra tjuder i beredskap.
I dramats mittpunkt - fast frånvarande - finns också Pepe Romano. Han är byns vackre yngling och har bett om dottern Angustias hand: hon som har ett eget fadersarv, men som också är äldst och sjukligast. Men Pepe är populär bland systrarna och Adela, den yngsta och mest frihetstörstande, går snart till handling.
Östgötas teatergrupp gör en avskalad och nedtonad Bernardas hus. Man har skurit i texten och i persongalleriet utan att man saknar något, och det överspel som gärna smyger sig på i känsloladdade dramer finns här knappt något spår av. Delvis låter man i stället musiken tala. Särskilt effektfullt blir det när Bernarda (Linnea Ripenberg) och Adela (Nadia Claesson Hersan) förenas i en duett på cello och dragspel.
Skådespelarinsatserna är överlag imponerande, särskilt hos Linnea Ripenberg och Åsa Holm som gör Bernarda och hushållerskan Poncia så mångfacetterade att de nästan känns levande. Nadia Claesson Hersan och Daphne Wahlund skildrar de två yngsta döttrarnas frustrerade längtan på ett trovärdigt och fint sätt.
Bernardas hus brukar beskrivas som en kvinnopjäs; trots att männen ständigt finns närvarande i dialogen är de rent fysiskt frånvarande. Regissören Robin Färdig bryter här med det. Men de män han placerat på scenen förstärker bara bilden av det patriarkala bysamhället där att vara född till kvinna är det hemskaste av alla straff: Färdig låter dem omväxlande dricka öl, tälja med kniv och - med granskande blickar - arrangera de sju kvinnorna, tillfälligt förstenade till marionetter, på det sätt de finner lämpligt till nästa scen. När det drar ihop sig till den stora uppgörelsen på slutet sitter männen i soffan och häver i sig popcorn, som om kvinnornas catfight vore kvällens teveunderhållning. Distanseringarna fungerar och höjer tempot, liksom när männen går in och förkortar monologer som allvetande berättare.
När ensemblen avslutar som den började, med att sjunga Härlig är jorden, och Bernardas hus verkligen blir en tragedi, förstår jag plötsligt pjäsens klassikerstatus - vilket jag inte gjorde efter Uppsala stadsteaters uppsättning 2006. Östgöta nationsteater lyckas göra den sorglig och mänsklig, samtidigt som den på bara 90 minuter greppar stora ämnen som makt och heder, klass och kärlek, svartsjuka och systerskap.
