Dansande rödbetor och billiga poänger

Blåmärken
Manus och regi: Maria Blom
Medverkande: Mats Blomgren, Malin Cederbladh, Viveca Dahlén,
Daniel Gustavsson, David Mjönes, Mikaela Ramel

Maria Blom, regissör, dramatiker och manusförfattare, har skrivit ett tiotal pjäser, men är mest känd för filmen Masjävlar. Med uppsättningen av Blåmärken gör hon sin debut på Uppsala Stadsteater.
Anki och Ola är gifta och har två barn. Kvällen till ära har de bjudit in sina vänner på middag, men en efter en avböjer gästerna på grund av vinterkräksjuka. Istället lockar Ola upp grannarna från våningen under.
Relationsdramat tar sin början och det står snart klart att allt inte är som det synes vara. Pjäsen handlar om vad som lurar under ytan i relationer som utåt sett fungerar bra, men Maria Blom verkar utgå ifrån att publiken är dum. Banaliteterna staplas på varandra och det hjälper inte att skådespelarna till och från är lysande. För att få en relation att fungera måste man först hitta sig själv, lära sig att tycka om sig själv och ta reda på vad man vill ha. Nähä? Det känns som att Maria Blom tagit den enklaste vägen genom att stoppa in situationer med hög igenkänningsfaktor här och där. Hon plockar billiga poänger och kryddar med kyssar och hångel och jag lämnar salongen med en känsla av att ha blivit lurad. Jag skrattar förvisso under själva föreställningen men när jag går därifrån glider den fort undan. Jag bär inte med mig några tankar, funderingar eller nya insikter.

Det vardagliga temat till trots är både ljussättning och scenografi på gränsen till svulstiga. Rockabillykläder, punkfrisyrer med slingor i lila, orange och grönt, samt strålkastare som sprider ljus i pastellfärger och delar upp scenen i olikfärgade block. Handlingen utspelar sig förutom i Ankis och Olas lägenhet även i en magisk trollskog, där nästan samtliga karaktärer irrar omkring för att finna sig själva. Det jag med smärtsam tydlighet kommer ihåg efteråt är de underliga och malplacerade dansnumren, samt de tramsiga inslagen med dockor och dansande rödbetor. Varför? undrar jag. Det fåniga skymmer sikten för de eventuella höjdpunkter jag totalt missar. Jag förstår inte vad Maria Blom vill säga, det är alltför spretigt. Jag har sett det här förut, pjäsen föder inga nya insikter utan befäster bara det jag redan vet.
Kvällens behållning var utan tvekan David Mjönes (Ola) i rollen som äckligt inställsam tvåbarnspappa och make. Hans sinnessjuka leende följer med mig hem, vilket gör mig lika road som oroad. Han är oerhört trovärdig och släpper inte för en sekund greppet om publiken. I övrigt vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Det här var på gränsen till löjligt.