Ren och skär kvalitet
Varför man döper en internationell scenkonstfestival till TUPP vet jag inte riktigt; på affischen finns ett färgglatt fjäderfä och i stadsteaterns lobby delar man ut solrosfrön i små påsar men i övrigt är namnet ett mysterium. Kanske försöker man skapa ett varumärke inför framtida festivaler eller kanske har man bara valt ett slumpvis namn på grund av festivalens spretighet. TUPP saknar nämligen ett givet tema. Istället har man enligt festivalens arrangör Danjel Andersson låtit kvalitet vara ledordet, och det är bara att instämma: TUPP är en strålande satsning där man får chansen att se internationella stjärnskott från hela världen.
Ta bara inledningsnumret Its in the air av den danska koreografen Mette Ingvartsen. Med hjälp av två studsmattor skapar koreografen själv och Jefta van Dinther en sällsam poesi genom minsta möjliga akrobatik. Numret är helt utan ord, och genom att omväxlande hoppa i takt och otakt, med stela och sprattlande rörelser skapar duon en andlös stämning som stärks av den totala tystnaden. Det är en smått genial föreställning om kroppens möjligheter och begränsningar som - törs jag säga - skulle kunna spelas på vilken scen som helst i världen.
Genial är också festivalens andra föreställning Country of kings där den amerikanska slampoeten Lemon berättar om sin uppväxt i Brooklyn. Det är en tragisk historia om droger, bilstölder och en AIDS-sjuk mamma, kryddad med en stor dos humor. Pjäsens styrka ligger i Lemons förmåga att imitera: han kan i ena stunden härma en kubansk tant som gnäller över dagens ungdomar för att i nästa stund bli en jamaicansk knarklangare utan tänder. Emellanåt är det svårt att hänga med i slangen och ganska ofta tappar man bort sig i populärkulturella referenser. Men det gör inte så mycket. För det Country of kings förlorar i kulturskillnader ersätter den med patos: man går ut från salongen med en tår i ögat och en bubblande lyckokänsla i magen.
Nästa föreställning är i mångt och mycket Country of kings motsats. Den heter Sight is the sense och är skriven av Tim Etchell, en av Amerikas stora teaterförnyare. På en alldeles tom scen kommer en medelålders man in, iförd en aningen för stor skjorta och ett par oformliga jeans. Det är alldeles tyst och mannen kisar upp mot publiken. Så börjar han rabblande läsa sentenser av typen a hostage is a prisoner that you can barter with och suicide is a murder where the victim and the offender wear the same clothes. Till en början är det mycket frustrerande. Man väntar och väntar på att det ska hända någonting men han bara står där och läser, emellanåt stakande, emellanåt med inlevelse. Och till slut vänjer man sig; man utvecklar en slags vaksamhet mot språket medan Etchell själv förvandlas till en renhållningsarbetare: a soap-opera has nothing to do with getting clean, success does not smell anything. Det är mycket uppfriskande.
Slutligen går jag på en ganska intetsägande performance av den svenska duon Clara Diesen och Patrik Qvist som gjort en mycket fri tolkning av Nathalie Sarrautes romaner Sanatoriet och Planetariet. Detta beklagar jag efteråt då jag upptäcker att jag missat det italienska kompaniet Fanny Alexander som framfört en ljudsättning av Trollkarlen från Oz med en liten Hitlerkopia på scenen. En föreställning som tydligen var mycket märkvärdig. En annan föreställning som jag beklagar att jag missar är den franska Gisèle Viennes Jerk som enligt programmet ska vara scenkonstens stora sensation för tillfället. Men förhoppningsvis får jag en ny chans 2010 då festivalen kommer tillbaka. TUPP 2009 är nämligen bara en början.
Så slutintrycket är mycket positivt: nästan alla pjäser får stående ovationer och variationen är helt fantastisk. Bara det att sitta andlös inför en minimalistisk studsmatte-performance för att i nästa stund gunga med i ett Jay-Z beat framför en amerikansk hiphoppare känns oerhört innovativt. Därför hoppas jag att nästa års TUPP kommer med en lika spännande blandning påskägg som i år, och att ledordet ska vara detsamma: ren och skär kvalitet.
