Avdragsgill husockupation på Stadsteatern
Vi är nog glada, vi vet bara inte om det. Så säger Mikaela Ramels karaktär Alice, en hipp medelklasstjej som tröttnat på storstan och bytt bostadsrätten mot en villa. Tillsammans med sin man Manfred (Bengt Nilsson) vankar hon därför runt i ett renoveringsobjekt fullt av hantverkare och nedrivna väggar. Alice är en sådan där tjej som gärna pratar om klimatvänliga spisar, sin mans violinkonserter och saker som är fula på ett rätt sätt. Hon är så där mitt uppe i karriären och drömmen att hon har glömt hur hon har det. Manfred å andra sidan kan nästan inte tänka på något annat. Han går och gnäller, beklagar sin opraktiskhet och förbannar hantverkarna som ständigt drar ut på tiden.
Efter ett tag blir det riktigt jobbigt. Hantverkarna lunkar fram och tillbaka men det enda som verkar hända är att några nya väggar faller och att det ligger mera sågspån på parketten. Alice och Manfred börjar därför fråga sig själva vad som egentligen händer men byggnadsledaren Glenn, skickligt spelad av Göran Engman, säger bara det är nog klart tills på lördag. Men det sa du ju förra lördagen också. Hörrudu Äre du eller jag som kan det här? Så får Manfred och Alice skamset lunka upp till sitt sovrum medan Glenn går runt som en despot i huset. Här är det byggjobbaren som bestämmer över violinisten, arbetaren över medelklassen.
Stackars Alice och Manfred. De är så patetiska i sin klimatångest, sin nervösa estetik och sitt dåliga självförtroende. Och för att inte tala om sina löjliga drömmar om det perfekta huset, deras skydd mot världen. De blir till en elak bild av en småborgerlig medelklass, fullkomligt uppe i sig själva och blinda för allt annat än sina kakelplattor. Å andra sidan framstår knappast arbetarklassen som bättre. De går runt och är vulgära, med tummarna i byxlinningen och fäller sexistiska kommentarer: Asså det är så himla jobbigt med alla kvinnor som bara kan själv nu för tiden. Sammantaget målas en tillspetsad men ändå träffsäker bild av samhällets stereotyper upp.
Dessvärre blir det inte mycket mera än så. För efter ett tag, när man sett Manfred gå runt och vara hispig och Alice har slagit knut på sig själv för att få ihop allt börjar pjäsen gå på tomgång. Karaktärerna fördjupas liksom inte och klasskonflikten bleknar, samtidigt blir skämten allt svagare och handlingen allt tommare. Det är därför inte så konstigt att manusförfattaren Line Knutzon slänger in ett thrillerelement vilket gör att absurdismen skruvas upp. Plötsligt blir en drillsåg ett mordvapen, en cementblandare ett begravningsverktyg. Ett mord blir två, två mord blir tre och till slut sitter man där och gäspar framför en splatterteater som är lika förutsägbar som löjeväckande.
Det är synd. För Hantverkarna hade verkligen kunnat bli bra. Porträtten är till en början så pricksäkra, dialogen så väl avlyssnad och skådespelarinsatserna är alla utmärkta. Man blir därför så ledsen när satiren inte litar på sin egen bärkraft. För ärligt talat: finns det något som är mera komiskt än sådana medelklassmänniskor som kan slita ut ett välfungerande kök och sedan, under invigningen av det nya köket be om ursäkt för att vinet till fisksoppan inte är ekologiskt?
