Tillbaka till tragedin
Vid Uppsala stadsteater är man djärv. Igenläkta sår fläks upp på nytt, infekteras, kulturlivets makthierarkier sönderbryts, konstnärens nimbus nedsvärtas, parodiseras. Det suveräna subjektet får vingarna avkapade och faller fritt mot hårda marken, ned till människorna och in i den ogästvänliga verkligheten. I den becksvarta komedin 7:3 Återbesöket, vänds blicken bakåt i tiden; dels för att ifrågasätta fenomenet genikult; dels för att kommentera Lars Noréns kontroversiella och smärtsamma föreställning Sju Tre, som uppfördes med tre interner från Tidaholmsanstalten. Verkligheten fördes vid tillfället in på scen och som bekant slutade Noréns projekt i en ofattlig tragedi. Två av internerna flydde, och visade sig sedan vara inblandade i ett bankrån, som slutade med att två polismän sköts till döds i Malexander.
Få har glömt, trots att ett decennium passerat. I den opaginerade kolossboken En dramatikers dagbok återvänder Norén ofta till den där kvällen. Elisabeth Åsbrinks Smärtpunkten som utkom i höst, undersöker arbetet kring originaluppsättningen, skeendena och de olycksaliga konsekvenserna.
I 7:3 Återbesöket av Dennis Magnusson, tidigare verksam vid Backa Teater i Göteborg med pjäsen Att döda ett tivoli, i regi av Dennis Sandin, ställs Norén själv i blickfånget. Här lyder han något förlöjligad under namnet Lasse. Spelad av Gustaf Levin slår han likt en vacklande Strindberg mot etablissemanget, definierar sin outsiderroll, fjärmar sig från Dramatens konstlade skådespeleri. Han vill nå närmare autenticiteten, det äkta mörker och den ondska som han intalar sig finns i Tidaholmsanstaltens brottslingar. Han vill blottlägga dem, för att i deras nakna ansikten återfinna och återvinna sig själv. Mot en sober, modernistisk interiör föreställande anstaltens granitmurar sker så i pjäsen en rekonstruktion av Lars Noréns samtal och repetitioner med internerna. Här är de endast två, gestaltade av Viktor Björnberg och Tobias Hjelm. En stor del av stoffet är hämtat ur dokumentären Repetitioner som kartlade arbetet runt Sju Tre. I filmen bekräftas ständigt Lars Noréns helighet och okränkbarhet. Detsamma sker i 7:3 Återbesöket men endast för att ifrågasättas och ibland förhånas; för att sticka hål på konstnärsmytens bubbla. Detta görs genom inte helt befängda paralleller till litterära giganter såsom Harold Pinter och Bertolt Brecht. Överstyr går det dock då Lasse likställer sig själv med Jesus. Som mest subtilt demonstreras dramatikerns makt då han tillåts kringgå fängelsets rökförbud för att kunna arbeta. Inget får nämligen komma i vägen för hans skrivande. Han skriver, konstruerar sin verklighet, sitt liv - och i fallet med sitt skapande manipulerar han även med andra individers liv och verklighet. Alla inblandade; assistenten spelad av Åsa Forsblad Morisse, Viveca Dahlén som chefsproducent vid Riks Drama, Crister Olson som spelar originaluppsättningens Reine Brynolfsson, bara nickar, accepterar och förlitar sig blint på dramatikerns kompetens. Därigenom ges Lasse skäl för sin övermänniskoattityd, sin hybris.
Föreställningen utger sig inte för att vara dömande utan vill främst fråga sig vilka som kan avkrävas moraliskt ansvar för det som bragde två polismän livet. Konsten, konstnären eller de som tror på genikulten? Kanske ingen? Svaren är det upp till var och en att reda ut. Samtidigt slår manusförfattare och regissör rätt hårt mot en fadersgestalt, en kultursveriges gigant. Och avslutningsvis anknyts det också på ett uppfordrande sätt till den grekiska tragedin och Oidipusmyten, och det straff som drabbar dem med övermod. Levin gör sig väl i rollen som Lasse. Att gestalta karaktärens disharmoniska slitning mellan att vara fanatiskt geni och samtidigt empatisk människa och få det att framstå så pass helt och äkta kräver sin talang. Men för att uppskatta pjäsens gedigna och modiga ambition, för att se referenserna, tycka att parodierandet är roligt samtidigt som det faktiskt gör aningens ont, så krävs nog att man redan innan har en bild av Lars Norén. Hans person. Att man känner till hans piedestalplacering i teatersverige. Och att man har djup respekt inför den.
