Hata mig

Vilken roll fyller skammen för människan? Evolutionärt felsteg eller samhällelig nödvändighet? Att känna måttligt med skam är motiverat då det leder till ett altruistiskt förhållningssätt till sin omgivning. Men då skammen på ett opåkallat vis blir övermäktig, kan den förutom att framkalla dåligt självförtroende, i längden även kan ge upphov till gagnlös självcentrering och handlingsförlamning. Och man är så att säga fast i skuldfällan. Ett sätt att råda bot på skammen, förminska och ruska den av sig, kan då vara att börja tala om den. Lämpligen inför publik. I Uppsalaförankrade Teater C:s både allvarliga och humoristiska uppsättning ”Hata mig”, som spelas på Reginateatern med fyra föreställningar fram till mitten av april, diskuteras just skam men också dess illvilliga skugga; den något annorlunda skulden, den åtföljande ångesten och självföraktet. Föreställningen är ett slags samtidsanknutet tillkännagivande och utforskande av det som man allra främst borde hålla för sig själv. Över teaterns intima, naturalistiska scen kastar en ensam glödlampa inledningsvis sitt ljus över en vit säng, som med sin ringa storlek ändå lyckas uppta en betydande del av scenutrymmet. Häri finner vi föreställningens enda skådespelare; den uppvaknande Frida, spelad av pyjamasklädd Anna Haglund med oredigt hår och metallgrå ögonmask uppdragen i pannan. Genom en serie sånger får vi följa Frida och hennes återblickar på och återvändande till gårdagens urspårade utekväll och dess till synes genanta snedsteg. Med referenser till lokala knytpunkter delges man historier om felskickade sms till kollegan, hur Frida erkänner sig ha förstört sin väns framtida författarkarriär och hur Frida som bortklemad dotter med silverfatsförutsättningar ändå inte kan leva upp till bilden av sig själv och omgivningens förväntningar. Detta är den värsta sortens skam, berättas det; den rent existentiella skammen som infinner sig då möjligheterna påstås vara obegränsade men man ändå misslyckas på grund av att man är för bortskämd, för lat, för dålig.

Haglunds mestadels starka, men ibland bräckliga sångröst ackompanjeras av Niclas Andersson med nyskriven musik som rör sig från klassiska, klingande pianoslingor i varierande tempo till jazzgungiga gitarriff, folkvisemelodier och avslutningsvis ett tretaktigt pianokomp.
För föreställningens enkla, men kärnfulla text – som för övrigt lyfts fram väl av Haglund – står Dag Thelander, senast aktuell vid Reginateatern med musikalen ”När musiken tog slut”. I Hata mig rör sig texten över det smärtsamma känslospektrumet, men aldrig utan att ljusa undertoner som bjuder till leenden, slår upp här och var. Uppsättningens femtio minuter känns lagom, men pjäsen skulle heller inte förlora på att vara längre, för att på så vis göra ”djupdykningen” i ämnet än mer djup. Trots ämnesvalet blir det heller aldrig riktigt obekvämt. Men kanske är det fel – vilket Thelander nog skulle instämma i – att förvänta sig att känna skam då det pratas som skamliga saker? Om obehagselementet tog överhanden skulle samtalets funktion att förminska, förlöjliga den onödiga skammen förloras. Måhända med följden ytterligare handlingsförlamning? Att Hata mig spelas på Reginateaterns lilla scen, för liten publik sittande nära inpå är nog till pjäsens fördel. Parallellen till Berthold Brecht, som Thelander i en intervju sagt sig inspireras av, blir avslutningsvis inte så pjåkig. Ingen anledning att känna skam här alltså.