Anna Karenina

Två dagar före premiären av Anna Karenina på Uppsala Stadsteater släpps publiken in. Innan föreställningen börjar ställer sig teaterchefen och regissören Linus Tunström på scenen och spejar ut över publiken som för att möta våra förväntansfulla blickar. Han presenterar föreställningen som en av de sista repetitionerna, och att vad som helst därför fortfarande kan hända.
– Föreställningen skapas ännu, säger han med klassisk teaterartikulerad tydlighet. Så sätter han händerna på knäna och ber oss att ha överseende med detta.
Publiken svarar jakande och applåderar sedan igång den den totalt två timmar och 45 minuter långa föreställningen.

För en pjäs på Stadsteatern känns det som lång tid för att få en historia berättad för sig, men för den klassiska berättelsen om Anna Karenina är det egentligen alldeles för lite. Anna Karenina är en av den ryska kanons mest kända romaner som skrevs av Leo Tolstoj på 1800-talet och skildrar ett tidlöst relationsdrama i Rysslands överklass. Huvudpersonen Anna Karenina är kärlekslöst gift med ämbetsmannen Alexej Karenin, men drabbas av en våldsam förälskelse till greven och officieren Alexej Vronskij. Parallellt skildras äktenskapet mellan Annas bror Stepan och hans hustru Dolly, samt Dollys syster Kittys relation med den känslige godsägaren Levin.
Boken börjar med citatet Alla lyckliga familjer liknar varandra, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt särskilda sätt . I pjäsen tar det längre tid för budskapet att komma fram. Anna Karenina, som spelas av Bahar Pars, gestaltas i början av pjäsen, liksom i romanen, som en rakryggad, självsäker och modig kvinna. Hon reser på egen hand och har levt ett avundsvärt liv som gift till den framgångrike Alexej Karenin. Det går dock knappt en kvart in i föreställningen innan vi märker att den högaktade Anna Karenina har blivit drabbad av oönskade känslor och ställs inför den besvärliga situationen där hon tvingas välja mellan sin passion och hela sitt tidigare sammanhang. Att berätta denna historia, en av tidernas största kärlekshistorier, i det våldsamma tempo och en sådan brutalt moderniserad tappning som görs på Uppsala Stadsteater får klassikerkänslan i berättelsen att gå helt förlorad.

Tunström har castat en brokig ensembel som visserligen är energisk och duktig på att få publiken att skratta, men som mest iklätts trista stereotyper av den moderne ryssen. Technomusik och stroboskop får illustrera överklassens fester, medan de elegangta, överromantiska damerna skrider runt med tajta korsetter, kostymbyxor och pälsar. Deras män är förstås gangsterliknande och slagsmålsbrunstiga, men i den moderna tappningen klädda i illasittande Fillippa K-kostymer och loafers. Den mystiske Vronsjik som i romanen och i tidigare filmuppsättningar ska föra tankarna till en attraktiv Clarke Gable har på Uppsala Stadsteater istället förminskats till en nyrik Dogge Doggelito, med häng på kostymbyxorna. Den bästa rollframställningen görs av Jacob Hultcrantz Hansson som den känslosamme och nyanserade karaktären Levin.
Ett fint inslag är den stolta björkskogen, Rysslands nationalsymbol, som låtits smycka scenen. Det både regnar och snöar vackert i den med hjälp av levande videokonst. Framför björkarna rullar en mängd rörlig rekvisita över scenen som används på ett underhållande och effektfullt sätt. När sängkammaren ställer sig upp vertikalt och visar hur makarna Karenin vrider sig mellan sitt kvävande äktenskap och Annas förbjudna passion för Vronskji, är de moderna effekterna en rolig tillgång som får publiken att skratta högt av förtjusning.

Som regissören lovade inledningsvis verkar teknikens moderna finesser verkligen ha lyckats möjliggöra nya dimensioner i hur Anna Kareninas öde kan gestaltas. Det är dock synd om modernitetens glansiga yta bländar den genuina färg som karaktärerna redan bär med sig från Leo Tolstojs berättelse om 1800-talets eleganta ryska överklass. Det känns dessvärre som att den skämtsamma stämningen i pjäsen gör att vi går miste om något i det universellt igenkänningsbara i kärleksdramat som gjorde romanen till ryska litteraturklassikernas klassiker. Trots de många tillfällen till skratt som skänks den över lag ganska nöjda publiken, lämnar denna moderna Anna Karenina en tom eftersmak.