Mentalsköterskan

På Uppsala stadsteaters lilla scen kan man se Sigrid Herraults ”Mentalsköterskan”, en svart komedi som till stor del utspelar sig på en psykiatrisk avdelning. Någon kan nog känna tveksamhet inför upplägget, men det visar sig gå alldeles utmärkt att skoja om psykisk sjukdom. Kanske därför att pjäsen avdramatiserar och suddar ut gränserna för det sjuka. Här är de två mentalsköterskorna bara en nyans friskare än den bipoläre Holger (Gustav Levin) och den pensionerade, deprimerade Roffe (Crister Olsson). Psykisk obalans framstår snarast som ett sundhetstecken, en logisk reaktion på ett omänskligt samhälle.
Anita (Sanna Krepper), mentalsköterska och huvudperson, befinner sig på kollisionskurs med den moderna psykvården. Hon kan inte acceptera dess rationaliseringar och ytliga professionalism. Det leder till otaliga konfrontationer med Bettan (en bedårande bitsk Viveca Dahlén), kollegan som tjatar om yoga-kurser och ”mindfulness”, och samtidigt skriver ut tabletter i överflöd – i tjänsten såväl som privat.

Anitas problem på jobbet fördjupas med tiden till en existentiell kris. Vem är hon? Vad förväntas av henne? Vad har hon för ansvar gentemot sina medmänniskor? I den erotiskt laddade relationen till ”stammisen” Holger, prövas frågorna mot en praktisk verklighet. Han representerar allt det hon dras till: utanförskapet, autenticiteten, friheten. Han spelar, med sin genomskådande blick och totala ärlighet, rollen av en helig dåre. Att han behärskar avdelningens piano, en anomali i den i övrigt strikt funktionalistiska miljön, ska naturligtvis ses symboliskt. Liksom att Anitas spända, hårdsminkade ansiktsdrag planar ut varje gång han slår an tonerna. Musikens transparens och öppenhet är en utopi om mänsklig kontakt – det maniska handspritandets motsats.

Ska pjäsen betraktas som ett inlägg i debatten om psykiatrins utveckling mot snabba lösningar och pillercocktails? Nej. Kliniken besitter alltför tydligt en vidare, metaforisk funktion. Det understryks av den lätt absurdistiska inramningen och, inte minst, scenografen Marika Åkerbloms fond av skåp och lådor, staplade på varandra som ett symboliskt kluster av stängda dörrar och avgränsningar. Kliniken blir snarare ett samhälle i mikroformat, och kritiken en allmän samhällskritik.
Olyckligtvis innehåller den vissa vita fläckar, mest påtagliga i berättelsen om nypensionerade Roffe. Hans resultatlösa försök att bryta igenom utanförskapet är rörande, och analysen klar: vår tid värderar människan efter hennes produktivitet. Men när Herrault sedan fogar en främlingsfientlig dimension till Roffes personteckning, går hon lite för snabbt till väga. Alienation leder inte automatiskt till främlingsfientlighet, och om Roffes vändning ska bli trovärdig måste vi få det utelämnade ledet.
Uppsättningen är ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Dramatiska institutet. Allt utom regin – försiktigt och känsligt utförd av Johan Wahlström – sköts av institutets nyutexaminerade studenter. I det stora hela har de åstadkommit en fin uppmaning till självrannsakan.