Häxjakt på Västgöta

Temat för pjäsen är inte mindre aktuellt idag än vad den var när den skrevs 1953. Den står än idag som en reflektion på hur människor frammanat förföljelse och svartvita ideologier.
– Vare sig man talar om häxor, kommunister eller terrorister så verkar det som att historien upprepar sig, menar teaterföreståndaren och regissören Joakim Sundh.
– Det intressanta med pjäsen är att den behandlar den mänskliga tendensen att söka syndabockar och faran i extrempolitik både på ett samhällskritiskt och psykologiskt plan, tycker Joakim Sundh, som vid sidan om teatern läser psykologi på universitetet. Han tycker sig kunna se intressanta psykologiska förklaringar till karaktärernas beteende i pjäsen.

Året är 1692. I en by i Massachusetts har puritaner från England grundat sitt nya Jerusalem där djup gudstro och kyrklig pliktkänsla lagt grunden för samhället Salem. Men även i Salem gör människor sig skyldiga till synd. Bonden John Proctor (Christian Mattsson) har under tiden som hans fru legat sjuk haft ett förhållande med tjänsteflickan Abigail Williams (Ina Wiking). Abigail fick flytta hem till sin morbror pastor Parris (Erik Widell) efter att John erkände sin synd för hustrun och avskedade Abigail. Men Abigail vill inte glömma John. Istället tänker hon göra allt hon kan för att få undan fru Proctor.
Hemma hos pastor Parris pågår parallellt ett annat drama. När pastorn var ute i skogen kom han på sin dotter Betty dansandes med en grupp andra flickor från byn. Betty ligger nu livlös i sin säng och inga böner tycks få henne att vakna. Det kommer en annan pastor från Boston för att råda bot på flickan och det inleds snart utredningar kring häxeri i byn. Erkänner kvinnorna som anklagas får de gå fria, men nekar de blir de hängda. Antalet anklagade växer lavinartat för var dag som går. Kan ryktena i byn vara sanna, att Djävulen är mitt ibland dem?

Mycket av texten är igenkänningsbar, trots att manuset bitvis omskrivits till nytt format. Med språket och kläderna som sytts upp för att efterlikna tidsperioden vill VG:s teatergrupp förmedla Arthur Millers allegoriska budskap, helt utan konstlade moderniseringsförsök. Påminnelsen om historien får här chansen att tala för sig själv.

nbsp;