Den rätte kommer in på scen

Jag har länge hållit tummarna för att den svenska deckarboomen ska implodera och ur askan en ny skräckboom ska uppstå. Där deckargenren till sitt väsen är konservativ – även om vissa envisas med att stämpla ”samhällskritisk” på allt som doftar diskbänkstrist polisbok – är skräckgenren subversiv.
Det ligger i formen. Samhällets normalitet bekräftas i deckaren genom undantagen – i skräcken är den alltid en chimär. Eller som Expressen-kritikern Aase Berg bättre formulerade det för ett par år sedan: ”Om skräcken är den kosmiska sorgens medium, så är deckaren den sammanbitna skencivilisationens besvärjelse om en överblickbar ordning.”
Vän av oordning kommer följaktligen med vissa förhoppningar till Uppsala stadsteaters uppsättning av John Ajvide Lindqvists berömda vampyrberättelse. Men tvivlen pockar. Ännu en dramatiserad roman. Vad har man den här gången fått offra för att transponera brett upplagd epik till scenens ekonomiska teckensystem? Och hur förverkligar man skräck – verklig skräck, inte arty dekorationsskräck som i lilla scenens ”Gengångare” – på teatern? Går det ens?
Nåväl, första intrycket är lovande. Ettans scen har draperats i strimmigt smutsgrå färg som fungerar såväl skräckromantiskt som socialrealistiskt. Med hjälp av effektiv ljussättning kan scenrummets karaktär sömlöst växla mellan gravkammare och miljonprogrammens betongskal.
Även fortsättningsvis är inramningen lysande. Projektioner vidgar scenrummet och speglar nyttjas för vinklar som annars skulle vara dolda för publiken. Det är suggestivt. Ändå glömmer man allt vad teknik och konstruktion heter i samma sekund som Bahar Pars Eli möter Elisabeth Wernesjös hopplöst ensamma, mobbade och defensive Oskar. Det här är verkligen deras föreställning.
Wernesjö skulle med sina sorgsna hundögon och händer indragna i jackärmarna ha klarat sig utan repliker, så talande och känsligt är hennes kroppsspråk. Pars å sin sida gör ett imponerande jobb med att få den här urgamla, tolvåriga queervampyren trovärdig. Publiken följer spänt minsta rörelse de gör.

Tyvärr är vad som händer omkring de båda hjältarna mindre intressant. Farhågorna var befogade: man har inte helt ut förmått göra teater av Ajvide Lindqvists prosa. Vissa scener – som mellan Oskar och mobbarna – blir schablonartade i så här stark reduktion, andra blir hängande i luften. Misslyckandet visar sig mest påtagligt i några dåligt integrerade berättarteatrala inslag, vars enda syfte är att sy ihop lösa ändar.
Ett annat problem är de rena skräckscenerna. Det känns tråkigt att behöva säga det, eftersom regissören Jakob Hultcrantz Hansson varit modig nog att inte väja för dem. Här sprutar blod och huvuden slits av – allt till dramatiska ljudeffekter. Och visst hoppar publiken till ibland och släpper ifrån sig små tjut. Och visst är det rätt spännande och lite läskigt ibland.
Men något för ofta lurar en ofrivillig komik runt hörnet. När Elis försörjare Håkan (på premiären Jesper Feldt, annars Robin Keller) irrar omkring på sjukhuset brölande och bandagerad till mumie så är det plötsligt Scooby-Doo jag får upp i huvudet. Det är nog inte bara jag, för små vassa skratt fortplantar sig i publiken.
Frågan inställer sig: kan skräckgenren överhuvudtaget komma till sin rätt på en teaterscen? Finns det inte en djupgående konflikt mellan genren och mediet? Medan skräcken är helt beroende av illusion – man måste i ögonblicket tro på det man upplever – är teatern en funktionalistisk konstform. Man gör så gott man kan, resten får publiken föreställa sig. En platt kvadrat i mitten av scenen får fungera som sandlåda såväl som toalett.

Nej, Låt den rätte komma in á la Uppsala stadsteater är snarare ett välspelat kärleksdrama än ett skräckens triumftåg. Men slutscenen stannar i minnet. När Eli likt den mörka ängel hon är räddar Oskar från att dränkas i badhuset är sensmoralen tydlig: någon försoning mellan Oskar och mobbarna är inte möjlig. Ordningen blir inte återställd. Istället dödar Eli dem helt frankt och brutalt i ett slags ironisk nattvard. Där Jesus offer är den ultimata försoningsriten i syfte att återupprätta ordningen, är Elis offer en demaskering av densamma.
Och om ordningen inte är evig, naturlig – då är den vad vi gör den till. Det är läskigt om något.

nbsp;