Ljust och fräscht i Romeo och Julia

Aldrig har en historia rört oss så, som den om Juliet och Romeo.” Det är uppfordrande ord för den regissör som bestämt sig för att låta Shakespeares mest spelade pjäs ännu en gång komma till liv på teaterscenen. Risken är överhängande att det sentimentala anspråket slår tillbaka med ofrivillig komik om inte föreställningen lever upp till förväntningarna.

I danske Heinrich Christensens uppsättning av Romeo och Julia på Uppsala stadsteater möter de där orden knappast några hånfulla skratt, men inte heller övertygat instämmande. Visst rymmer hans version av denna eviga, närmast arkaiska berättelse om stolthet och fördom, brott och straff rörande partier, men slutintrycket är svalt. Det beror inte minst på att han valt att hålla en viss distans till själva kärlekstemat.
Se på Romeo (Jens Nilsson) till exempel. I Christensens tappning framstår han plötsligt som vilken självupptagen och romantiserande emokid som helst. Föremålet för hans förälskelse är förälskelsen själv mer än Julia. Medan hans vänner lever livet sitter han under korkeken med sin trugande mun och sina rosa drömmar som enda sällskap. Jag kommer på mig själv med att önska att någon kunde skälla ut honom, och det är knappast den reaktion som den unge hjälten brukar väcka.

Också i trettonåriga Juliet (fint gestaltad av Maria Sundbom), den verkliga huvudpersonen i Christensens uppsättning, finns nu något självupptaget. Allt det mähäiga i henne är som bortblåst – Juliet har blivit en intelligent, offensiv och målmedveten flicka som använder Romeo som projektionsyta och kärleken som en kraft för att överskrida sociala gränser.

Sundbom ingjuter välbehövlig värme i en estetiskt frostig föreställning. Scenen är kal och vitdraperad. Den enda rekvisitan är gungor som höjs och sänks. Christensen och scenografen Sven Dahlberg har kort sagt transponerat ”ljust och fräscht”-idealet från inredningstidningarna till teaterscenen. Resultatet är, precis som i de där tidningarna, lika estetiskt fingertoppskänsligt som ansträngt självmedvetet.

Det är ett omdöme som skulle kunna gälla för uppsättningen i sin helhet. Alltsammans blir till sist väl snyggt och snajdigt. Estetiseringen skymmer berättelsen. Ett exempel är alla dessa svarta tatueringar i form av knivar och giftflaskor som täcker upp för den uteblivna rekvisitan. De blottas vid laddade ögonblick och bryter dekorativt mot den vita bakgrunden. Det är snyggt, men är det teater eller innovativ modevisning?
Det är inte lätt att göra något vettigt av Romeo och Julia. Shakespeares berättelse om den romantiska och mot alla odds överlevande kärleken mellan en pojke och en flicka är den mest använda av alla tematiska matriser inom underhållningsindustrin, om det så gäller Hollywoodfilmer eller popsånger. Det är svårt att längre ta den på allvar.

Det är därför begripligt att Christensen och ensemblen på Uppsala stadsteater har gjort vad de kunnat för att skruva till och hotta upp. Men jag kan inte undgå känslan av att någonting viktigt gick förlorat längs vägen. Nämligen engagemanget.