Musiken gör Dracula
När Uppsala Stadsteater och regissören Martin Lyngbo ger sig på den älskade skräcksagan Dracula har man plockat bort snarare än lagt till. Inget vampyrkitsch som löständer eller kistor. nbsp; Scenen är enkel och utan rekvisita, vilket skapar en naken och mystisk stämning med mycket spelrum för kusligt scenljus. Men viktigast av allt; det finns ingen Dracula.
Vi har nog alla sett en skräckfilm där den otäcka stämningen stigit, ända tills man har fått se monstret i fråga och det plötsligt inte känns lika farligt, snarare lite fånigt. Gissningsvis hade Martin Lyngbo den tanken när han valde att låta en talkör gestalta Draculas röst. Greven själv finns i skuggorna dit ögat aldrig når. Och det gör honom så mycket mer skrämmande.
Som berättargrepp har regissören valt det återberättande, där karaktärerna läser ur dagböcker och anteckningar. På det stora taget fungerar det fint och minimerar risken för eventuella parodiska inslag, där blodiga scener och vampyrslakt skulle kunnat bli lite löjligt. nbsp; Bättre är då att de får fantiseras fram hos publiken. Men det blir också problematiskt i vissa scener då handlingen snarare stannar upp än förs framåt, när det hela tiden läggs in ett ”sa han” eller ”sedan gick vi dit”.
Men det största problem som Dracula brottas med är bristen på egen tolkning av berättelsen. Karaktärerna fördjupas aldrig och regissören har svårt att göra dem till verkliga gestalter. Greppet ligger i det rent visuella och musikaliska, men når inte fram till innehållet. Man har haft allt för stor tilltro till att grundberättelsen håller i sig, men denna är trots allt ganska stereotyp med en blodtörstig och maktgalen vampyr från främmande land som allra helst förtär unga, vackra och bleka kvinnor. Och ur den stereotypen tar man sig aldrig.
Det som gör föreställningen unik är den musikaliska ramen, skapad och framförd av artisten Jonathan Johansson och producenten Johan Eckeborn. Den förstnämnda finns även med på scenen, som Jonathan Harker. nbsp; Som skådespelare gör han ett ganska osäkert intryck och saknar pondus. När det kommer till musiken är det annorlunda. Har man lyssnat på artisten Jonathan Johansson känner man sig hemma i den elektroniska minimalismen, vemodet, mystiken. Detta tillsammans med texterna där han behållit mycket av sin egen röst vilket här faller helt naturligt. Och det är de musikaliska scenerna som berör allra mest. En höjdpunkt är då den döende Lucy sjunger i ångest, i ett framförande som är otroligt skört och våldsamt på samma gång. Det är här som jag i korta ögonblick hittar den annars saknade nytolkningen, den egna rösten.
