På en barnfabrik i indien

Två kvinnor står på scenen. De presenterar sig och börjar sedan prata om barn, får publiken att sjunga med i en vaggvisa och plötsligt har vi flyttats in i pjäsen.

Föreställningen har börjat och de där två kvinnorna, som till en början mest tycktes finnas där för att hälsa oss välkomna och påminna oss om att stänga av telefonerna, har förvandlats till skådespelare. Och så fortsätter det, gränserna mellan skådespelare och rollfigurer suddas ut, pjäsen rör sig mellan dokumentär och drama, mellan Sverige och Indien, mellan de som har och de som saknar.

”Made in India – Notes from a baby farm”, bygger på sociologen Amrita Pandes fältanteckningar från studier i Gujarat, Indien. Under flera år har hon samtalat med, intervjuat och undersökt förhållanden för kvinnor som arbetar som surrogatmödrar vid en fertilitetsklinik i staden Anand. Att de ”arbetar” som surrogatmödrar innebär att de bär på foster som efter förlossningen inte längre tillhör dem, utan den ”kund” som beställt det.

Tillsammans tar de tre kvinnorna – Amrita Pande finns själv med på scenen – skickligt på sig rollerna som surrogatmödrar, som klinikens ägare och som fertilitetsturister på besök . Genom dem får vi höra de gravida kvinnornas röster – kvinnor som inte själva får välja hur de ska leva sina liv, vad de ska äta eller göra, utan bor tillsammans i ett och samma hus. Vi får möta Dr. Patel, kvinnan som säger sig inspireras av Moder Teresa och som driver klinken som en social service – det är hennes kall att hjälpa dessa (fattiga) kvinnor till ett bättre liv, samtidigt som ”kunderna” får det de så länge drömt om – ett barn.

Vittnesmålen från Indien kombineras med citat från västerländska bloggar, men också från indiska par som vänt sig till kliniken. Båda sidor av myntet tas upp. Scenografin är enkel, men detaljrik och effektfull. Ballonger symboliserar gravida magar, ljudet av kor och doften av kryddor som sprids i luften bidrar till känslan att vi befinner oss i Indien. I bakgrunden visas filmat material från huset där kvinnorna bor.
Men även om citaten är upplysande och intressanta börjar jag mot slutet av första akten att tröttna. Jo, fakta är hårresande men efter för många upprepningar försvagas effekten. När pausen kommer är den efterlängtad.

Den sista och avslutande delen överraskar positivt. Fältanteckningarna får vila och istället inleds akten med en kort ”föreläsning” av Amrita Pande. Därefter får publiken möjlighet att ställa frågor, inte bara till sociologen själv utan även till Dr. Patel och till Puja, en av de surrogatmödrar som vi lärt känna tidigare. De två sistnämnda är naturligtvis inte på plats i egen person, men Amrita Pande gör ett bra jobb när hon spelar dem utifrån den bild hon fått vid deras många möten. Svaren är initierade men samtidigt undvikande på ett trovärdigt sätt. Publiken engageras och all min trötthet är som bortblåst. Pjäsen ger inga svar men problematiserar, upplyser och fördjupar förståelsen i en svår fråga, något som alla borde få ta del av.

Veronika Skärlund