Trovärdigt och nära den brutala verkligheten

Den lilla scenen på Uppsala stadsteater vilar i ett vinrött dunkel. Tre enkla stolar står ensamma på den nakna scenen när pjäsen Lyckliga slut precis ska börja. Tre personer uppenbarar sig och plötsligt startar en intensiv debatt mellan en journalist, en politiker och en sociolog som kastar publiken rätt in i sammanhanget. De diskuterar mansvåld i hemmet. Man redovisar statistik över hur utbrett våld inom nära relation är och uppmärksammar även mörkertal för alla de fall som aldrig syns eller anmäls. Debatten är så levande att jag under några sekunder glömmer att kvinnorna på scenen är skådespelare.

Lyckliga slut är baserad på en bok med samma titel från 2010 med Susanna Alakoski, som även skrivit Svinalängorna, som redaktör. Trots vad titeln antyder om pjäsens slut är vägen dit smärtsam. I Lyckliga slut kommer man riktigt nära den brutala verklighet för kvinnor som misshandlats av män i sin närhet. Den onda, destruktiva spiral som dessa kvinnor lever i skildras i föreställningen på ett skrämmande trovärdigt sätt. Kvinnorna är nära att bryta upp från männen och kampen är tydlig under hela föreställningen. Fokus i pjäsen är inte den maktlösa kvinnan utan snarare hur man kan bryta det onda mönstret. Det är ingen lätt väg.

Skådespeleriet är mycket övertygande. På vacker finlandssvenska gestaltar Linda Zilliacus en ung tjej vars mor bli långvarigt misshandlad av sin make. Rösten skär och hennes ögon vattnas när hon berättar hur traumatiskt det är att se sin mamma bli slagen av sin egen far. Hon levererar så fort hon intar scenen. De andra skådespelarna är inte sämre. Marina Nyström har inget problem att spänna ögonen i publiken med sin starka gestaltning och hennes insats höjer närvaron. Samtliga roller, med ensemble bestående av endast kvinnor, görs med sådan övertygelse att jag åter igen får påminna mig om att det hela faktiskt är teater. nbsp;

Vid två tillfällen dras komiska repliker, antagligen med ambition att lätta upp detta svåra ämne. Publiken skrattar halvhjärtat och jag frågar mig om det kanske var onödigt att ha med dessa få komiska inslag när pjäsen tydligt verkar för en seriös och allvarlig framtoning. Det blir en kontrast som jag hade klarat mig utan.

Stundvis är Lyckliga slut tuff att se. Den är inget för den som önskar gå på teater och bli road, däremot om man vill bli berörd. Scenografen Karin Lind har skapat ett scenrum med väggar som kan öppnas och stängas, som skärvor av de trasiga liv pjäsens kvinnor hamnat i. De kraftfulla filmerna och ljusprojektionerna skapar tillsammans med musiken ett tillfälligt obehag. Kvinnan som sitter bredvid mig slår flera gånger händerna för öronen när ljud och ljus exploderar på scenen. Berörda ansikten avslöjar föreställningens klara succé. Ingen kan undgå kraften i denna framställning. Hela fem gånger får Lyckliga sluts modiga sjumannaensemble komma fram till scenens kant för att buga till publikens jubel.