I sitt rätta medium

Ifigenia i Aulis kan kanske bäst förklaras som prequel till det trojanska kriget i Iliaden. Den sköna Helena blir bortrövad av Paris, prins av Troja. Hennes make, Menelaos, söker hjälp hos sin bror Agamemnon för att hämnas, och tillsammans med de allierade grekiska staterna samlar de ihop en armé för att förklara krig mot Troja. När pjäsen börjar har krigare från hela Grekland samlats i Aulis för att därifrån segla mot Troja. Men vinden uteblir, och missnöjet sprider sig i lägret. Pjäsen utforskar konflikten mellan att göra det som är bäst för allmänheten och att följa sin egen personliga moral. Agamemnon får veta att för att få vind i seglen och kunna ta sig till Troja, måste han offra sin dotter Ifigenia till gudinnan Artemis. Han våndas över detta, men bestämmer sig för att ge gudinnan vad hon kräver. Han sänder bud efter sin dotter och förbereder blodsoffret.

Några av skådespelarna i pjäsen är oerfarna, något som stundtals är tydligt även om det inte sänker kvaliteten. Jag hade dock önskat mer pondus, speciellt hos Agamemnon. Flera av skådespelarna verkar inte riktigt våga ta steget fullt ut. Om de vågade skulle det kunna bli riktigt bra. Kören skänker välbehövt liv och ljus till handlingen, och Emil Kieri som Akilles lyckas få med lite komedi i en annars tragisk pjäs. Ett lite märkligt inslag är att första akten verkar avsevärt mycket längre än andra, vilket gör att slutet kommer väldigt abrupt.

Ifigenia i Aulis är inte i strikt mening en del av Iliaden, då pjäsen inte är skriven av Homeros utan Euripedes, vars mest välkända verk förmodligen är Medea eller Herakles. Jag var, som de flesta, redan bekant med Illiaden, men hade bara vagt hört talas om just denna pjäs. På det stora hela så kan jag säga att det är långt mer underhållande att se grekiska dramer på scen än det är att läsa om dem.