Reinfeldt bjuder på satir

1993, vid 28 års ålder, skrev Fredrik Reinfeldt ett hopkok av nyliberala idéer i olika genrer som drog åt alla håll. Det hela blev en märklig bok som fick namnet ”Det sovande folket”.

Boken innehåller bland annat en framtidsdystopi (som egentligen mest är en översatt och kraftigt förkortad version av Ray Bradburys roman Farenheit 541) där hela svenska folket är bokstavligen dödligt passiviserat och förslappat. Svenskarna lever hela sina liv framför en fantastisk super-tv som har flera hundra kanaler (det sjukaste man kunde fantisera ihop 1993 ), som kan laga mat, sköta röstning och göra knark. De fördriver all tid i super-tv-fåtöljer med allehanda inbyggda träningsfunktioner, de har slutat gå ut och har istället solarielampor längs alla väggar. Något som gör deras hud ”hård, men samtidigt mjuk av alla oljor”. Sossarna och Folkpartiet( ) har smält ihop till en elak enhet som kontrollerar allt, till och med vädret.

Man skulle kunna tro att problemet med en överdriven välfärd är att staten inte har råd med att hela befolkningen bara tittar på tv och gnäller efter bidrag. Men problemet i Reinfeldts dystopi är inte det ekonomiska, utan att folk dör som flugor i en sjukdom värre än aids, smittkoppor och pest tillsammans: välfärdssjukan.

Resten av boken rymmer en samling radikalt nyliberala idéer: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” ”Bara allt politiskt beslutande försvinner blir människan helt befriad och inga problem kvarstår.” ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”

Texten svänger sedan tillbaka till skönlitterära anspråk i formen ”Johannas dagbok”. Där får vi en inblick i en ”vaken” människas liv, ett lyckat exempel på människa. Bisarrt duktiga Johanna vaknar innan väckarklockan ringer, har gjort det till en sport att hinna in i duschen på tio sekunder, äter fullkornsbröd och är på jobbet en kvart i förväg eftersom hon ser det som sin moraliska plikt. Hon ägnar sedan dagen åt att ta hand om olika relationer, rädda miljön med konsumentmakt, förbanna alkohol och droger, äcklas över boendeformen kollektiv, skriva en arg insändare om hundbajs och reflektera kritiskt över ”lösa förbindelser”.

Trots att Fredrik Reinfeldt nu är Sveriges mäktigaste person har boken magiskt försvunnit från nästan alla bibliotek och bokhandlar. Den finns dock som gratis på PDF på internet. Och nu även som en oerhört sevärd pjäs.

– thinsp;Det är ett ganska hårt jobb. Inte lätt att göra teater av. Men kan man dramatisera Det sovande folket kan man dramatisera ett filmjölkspaket, sa regissören Jonathan Möller till DN.

I fallet ”Det sovande folket” är originaltexten så fantastisk att satirformatet är överflödigt. Det har teatergruppen fattat. Med så lite distans som möjligt till texten spelar, rabblar och skriker de ut Fredrik Reinfeldts ord så att publiken fnissar rakt igenom föreställningen. Genomgående duktiga skådespelare med glåmiga ansikten och beigegrå kläder printar frenetiskt på skrivmaskiner. Förskräckta doktorer fångar den tillbakahållna panikens röstläge alldeles perfekt när de knappt vågar erkänna den fasansfulla välfärdssjukans existens. Skådespelet är rappt och tiden går fort.

Den enda delen av pjäsen som inte är rena citat av Fredrik Reinfeldt eller andra moderater, är Tomas och Pasis berättelser. Tomas och Pasi är två män ur verkligheten (i ordets alla bemärkelser) med livsöden som hamnat ”utanför systemet” och slutat i hemlöshet. Efter att de berättat sina historier går föreställningen över i en kabaré med glittriga höga hattar och silverkavajer, där publiken sedan involveras för att cyniskt samla in allmosor. En svidande övergång som sätter skratten i halsen.

En del frågetecken som boken lämnat kvarstår även efter pjäsen. Varför känner Fredrik Reinfeldt att Socialdemokraterna berövat honom rätten till nära relationer? Om svenskarna är mentalt handikappade, varför ser man människan som i det närmaste ofelbar? Hur kan superstaten ha råd att ge alla bidrag och varför är initiativbrist den värsta farhågan?

Eftersom den bara dramatiserar och reciterar boken, stannar pjäsens analys vid att åskådliggöra hur ”Det sovande folket” är en absurd, motsägelsefull och ideologiskt människokall samling texter. Men det gör inte föreställningen mindre tankeväckande, rolig och sevärd.

nbsp;