Storslaget och humoristiskt i Stadsteaterns största musikalsatsning någonsin

”Finns det någon välsignelse för Tsaren?”, frågar en man i byn. ”Gud, välsigna vår Tsar…”, svarar Anatevkas Rabbi, och fortsätter: ”… och välsigna oss från Tsaren ”. Ett bubblande skratt fyller den fullsatta salongen på Uppsala stadsteater med uppsluppen förväntan och en lättsam stämning som i alla fall inte jag inte förväntar mig i en tjusig och kulturkapitalsmättad teatersalong. Rabbins tsarvälsignelse dyker upp tidigt i handlingen och är tongivande och representativ för musikaltimmarna som väntar; kvick och underfundig humor som ur det judiska samhällets perspektiv raljerar över och problematiserar makten och traditioner.
I Spelman på taket får vi bekanta oss med fadern, patriarken och familjeförsörjaren Tevje, som är pappa till fem döttrar och gör sitt bästa för att värna det lilla judiska samhället Anatevkas traditioner i ett förrevolutionärt Ryssland präglat av oroligheter och judeförföljelser. Tevjes döttrar däremot, vill att deras stundande äktenskap ska bygga på kärlek, och inte på byns äktenskapsmäklerska och faderns match-making. För Tevje innebär detta ett dilemma, där traditionen, religionen och faderns ställning ställs mot kärlek och döttrarnas lycka – samtidigt som världen utanför den lilla byn gör sig allt mer påmind.

Utöver humorn är Spelman på taket full av fantastiska musiker och skådespelare, snygg och symbolisk scenografi och medryckande dans – allt med ett stort mått av allvar i form av ständigt relevanta politiska och samhälleliga frågor om människors frihet att vara, älska och tro på vem och vad de vill. Särskilt gillade jag Tevjes äldsta döttrar, Hodel och Chava, spelade av Henriette Holgert och Lina Zerpe, vars sångröster fullkomligen hänförde mig och knappast lämnade någon oberörd.
Spelman på taket är Uppsala stadsteaters största musikalsatsning någonsin och det är inte svårt att tänka sig, för allt som händer, sjungs och sägs på scenen känns genomtänkt och träffsäkert – och det hela avslutades under premiärkvällen med stående ovationer och rungande applåder som inte tycktes ta slut.
Jag var lite tveksam till att tillbringa min pluggpaus med att kolla på en nästan två och en halv timme lång musikal; jag är ingen ivrig musikalbesökare och jag hade svårt att föreställa mig hur någon musikal någonsin skulle kunna leva upp till Grease. Jag blev väldigt motbevisad. Spelman på taket visade sig vara bland det bästa jag sett på en teaterscen och var utan tvekan en välbehövlig ljusglimt i novembermörkret.