Visuellt storslagen rösträttskamp

Elin Wägner, journalisten, författaren, feministen, var under 1900-talet en portalfigur för kvinnorörelsen och framförallt engagerad i rösträttsfrågan. 1910 beskriver hon sin erfarenhet i att jobba som kvinnlig journalist och att stå upp som feminist i romanen Pennskaftet som skildrar kvinnans villkor, kampen om självständighet, arbetet för rösträtt, liksom hon också berör frågan om moral, erotik och kärlek. Hon var, minst sagt, före sin tid. Kanske är det därför rätt passande Uppsala Stadsteaters dramatisering av Pennskaftet är ett potpurri av konstuttryck med dåtida, nutida och framtida referenser. Nytänkande – i Wägners anda.

Barbro Magnus, kallad Pennskaftet, spelad av Malin Persson, är en passionerad journalist som vill skriva om prostitution istället för vårkollektion, är engagerad i kampen om rösträtt, betalar för sig själv på restaurang, ger svar på tal och anser att kvinnan ska få ha sex på samma villkor som männen. När Pennskaftet träffar charmige arkitekten Dick Block, spelad av Peshang Rad, blir hon hastigt förälskad och börjar nu inse slitningen mellan att arbeta och älska på allvar – måste man välja till sist?

Under föreställningens gång följer vi Pennskaftets ambivalenta känslor samtidigt som vi möter ett flertal andra karaktärer – exempelvis en karikatyrartad grupp av män som levererar skrattframkallande fördomar om kvinnor och vilka konsekvenser som rösträtten skulle få, exempelvis kaotiska strumplådor. Även Gloria Tapia lockar fram skratt i båda roller hon spelar: dels som författarinnan som skriver poesi om spetsdukar och är mycket mån om uttrycka sitt missnöje över kvinnlig rösträtt, gärna inför männens blickar. Raka motsatsen gör Tapia likaså strålande då hon också spelar Kerstin Vallmark, en av kvinnorna i det så kallade dragarlaget – gruppen av kvinnor som engagerar sig i rösträttsfrågan, som hämningslöst vrålar ut sin frustration över kvinnans villkor.

I dragarlaget ingår även bland annat Ester Henning, spelad av Vivan Cardinal, som gör ett av föreställningens mest underhållande och effektfulla nummer – hon steppar till klargul bakgrund med väska i handen samtidigt som lösa, maskinskrivna blad singlar genom luften. Ja, det dansas en del, och trots att Peshang Rad glider över scenen med känsla, och att dragarlaget möter karikatyrmännen i en underhållande sång- och dansbattle så är kontexten som de sker i inte helt självklar, i sin tur gör det föreställningen något fragmentarisk och svår att hänga med i.

Trots att föreställningens röda tråd är något tillknycklad går det inte att undgå fingertoppskänslan som ligger bakom den visuella framställningen så som färg, form och uttryck. Kostym av Matilda Hyttsten samspelar med Fridjon Rafnsson scenografi och klär scen och skådespelare i en färgpalett jag vill måla om min lägenhet i. Inte heller går det att undgå att Pennskaftet är en humoristisk och bubblig, trots ämnets allvar, hyllning gjord med värme till de som för 100 år sedan lade grunden till de rättigheter vi har idag, men också en påminnelse till att det som görs idag ekar 100 år framåt i tiden.