Det hände inte riktigt på riktigt, men det är så himla bra

En miljonärsson, en brottslig trio som låtsas vara ryssar, ett ödsligt hus ute på norrländska vischan. Berättelsen om den kidnappade Uppsalastudenten har alla ingredienser för att skapa ett rafflande Hollywooddrama. Kanske är det just därför man nästan måste påminna sig själv en extra gång om att produktionen Det händer inte här som just nu går på Uppsala Stadsteater faktiskt är baserad på den sanna historien från 2011 och den kidnappades verkliga trauma, vilket kan kännas lite olustigt.

Också några ändrade detaljer skaver för den som följt dramat i realtid, eller läst på om det i alla tänkbara och otänkbara medier i efterhand. Inlämningen av C-uppsatsen som kallas för en ”skitstor tenta” och det totala utraderandet av Uppsalastudentens flickväns hela existens. För att inte tala om anspelningen på en tidigare flirt mellan den kidnappade och hans kvinnliga förövare som är som direktciterad från den Flashback-tråd som också omnämns senare i pjäsen.

"...det är ändå den gemensamma ansträngningen av en sammansvetsad ensemble som gör att publiken hungrar efter mer när det är dags för paus."

Men beskrivningen kungör att det är just en blandning mellan fakta och fiktion och inget annat som beträder Lilla scenen under hösten. Och tänker man på det mer som ett fiktivt verk så är det bara så himla bra. Första akten bjuder på både humor och spänning i en berättelse där Bonnie och Clyde möter en Rain Man som reciterar den (väl bristfälliga) bortförandeplanen på Mjölby-ryska. Den sistnämnde snudd på stjäl showen, men det är ändå den gemensamma ansträngningen av en sammansvetsad ensemble som gör att publiken hungrar efter mer när det är dags för paus.