Utestängd från inrutad föreställning

När dramatikern Lars Norén gör entré på Uppsala stadsteater sätter det allas våra intellektuella förmågor på sin spets. För visst är det så att vi alla vet vem Lars Norén är, eller gör vi? Kanske svarar man bara ja på frågan av rädsla att framstå som simpel och obildad. I själva verkat har man ingen aning om vad han egentligen har gjort eller hur man ska förstå hans pjäser. Men denna form av ädel finkultur är närmast pinsam att kritisera.

Solitaire är en av de sista pjäser som Lars Norén skrev innan sin död och nu har den premiär i Uppsala i regi av Sofia Adrian Jupither. Föreställningen är rå och stundom obehaglig att se på. Den kräver att du har både huvud och hjärta med dig för att leva dig in i och förstå vad det är som utspelar sig på scen. Det är en märklig form av underhållning och ett själsligt uppvaknande för den som liksom jag, inte vanligtvis ägnar sig åt högtravande finkultur.

Trots att det bara är en vitmålad rektangel som håller skådespelarna instängda är känslan av klaustrofobi och total panik påtaglig. Det skapas med enkla medel som att skådespelarna rör sig långsamt men panikslaget, att de står pressade mot varandra så tajt att det inte ens är möjligt att trilla ihop om man så skulle vilja. Denna känsla kan vi nog alla känna igen – stå och trängas på bussen, kämpa för sitt liv i ett publikhav på en festival. Skillnaden här är att människorna som befinner sig inuti rutan inte vet varför de är där eller hur de tar sig därifrån.

Om jag ska ta på mig mina filosofiska glasögon förstår jag att Lars Noréns förmåga att avlyssna det mänskliga samtalet och skriva fram rollgestalningar genom bara repliker är en oerhörd talang. Föreställningen avhandlar frågor som vad händer med människor som fastnar tillsammans i ett mörkt och trångt rum? Hur lång tid tar det innan förnuftet försvinner och desperationen tar överhand? Hur knyter vi an till människor som vi inte känner, bara för att vi måste? Dessa existentiella frågor är absolut kompatibla för ett “dricka rödvin runt bordet klockan halv fyra-samtal”, men gör de sig lika bra på scen?

"Även om det är betryggande att befinna sig utanför rutan är det svårt att leva sig in i det som sker inuti"