Fin gräns mellan film och teater i Julius Caesar

Ändå är det svårt att skriva om den här uppsättningen utan att drabbas av den överhängande frågan – lockar man publiken till teatern genom att efterlikna serie- och filmmediet eller skjuter man sig själv i foten? Det är absolut inte första gången produktioner väljer att använda sig av skärmar och projektioner i sina uppsättningar, förinspelade eller inte, men här är det inte fråga om bitar av pjäsen utan själva grundpremissen. Det kalla ljuset, den ödesmättade musiken och de bistra karaktärerna i beigea trenchcoats får en direkt att tänka på valfri Beck-film och samtida serie-produktioner. Och det är här det blir svårt att uttala sig om det är en förtjänst eller inte. Det tekniska med en kameraman som följer skådespelarna bakom skymda väggar och effekter som en regnmaskin på hjul får åskådaren att obetingat skifta fokus från det som faktiskt utspelar sig på skärmen och det som sker på scenen. Å ena sidan är det min fasta övertygelse att man går till teatern för att just få känna den där kittlande närvaron i ett rum som bara kan uppstå av att man befinner sig öga mot öga mot aktörerna. Vänder man på myntet går det inte att komma ifrån att det är en otrolig bedrift att spela in en film i en enda tagning. Vilka filmskådespelare kan skryta med det? Under andra akten värms min inställning upp inför villkoret. Det är trots allt en film eller serie jag hade kastat mig över på valfri streamingtjänst. Ändå är det som att jag vill resa mig upp och utropa ”Äntligen!” när skådespelarna radas upp längst fram på scenen, fysiskt nära publiken, för att ta emot de stående ovationerna.