Sara Runesson har sett Julius Caesar på Uppsala Stadssteater
Sara Runesson har sett Julius Caesar på Uppsala Stadssteater.
Foto: Markus Gårder/Uppsala stadsteater

Fin gräns mellan film och teater i Julius Caesar


I regissören Jonas Österberg Nilssons bearbetning av "Julius Caesar" består scenrummet av ett antal moduler som liknar varuhuset IKEAs utställningsytor. Små avskärmade rum i plywood: ett sovrum, ett konferensrum och en urinoar. Men framförallt ramas scenen in av inte mindre än tre stora projektioner. För detta är inte en teaterpjäs i ordets klassiska bemärkelse, det är ett filmat drama vars centrala delar utspelar sig på skärmarna kring scenen. Snarare är det faktiskt en film som skapas i realtid, där skådespelarna är helt eller delvis skymda för teaterpubliken.

Det brukar sägas om Shakespeares Caesar att den är ständigt aktuell, för vad är ett samhälle om inte politik och ett antal maktspelare som intalar sig att just deras sätt att styra är det enda rätta? Här har man valt att förlägga pjäsen i modern tid, men till stora delar behålla originalmanuset. För en student som har dramat färskt i minnet måste det utgöra den perfekta kompromissen för att verkligen kunna ta till sig sprängstoffet och udden i historien.

Och skådespelarna briljerar på ett nästan skoningslöst vis – sällan har jag sett en teaterproduktion där varje roll är så övertygande att man bara vill kapitulera inför dess excellens. Det går inte att lyfta ut en enskild insats, varje rörelse, min och uttryck är enastående.


Annons

Annons

Ändå är det svårt att skriva om den här uppsättningen utan att drabbas av den överhängande frågan – lockar man publiken till teatern genom att efterlikna serie- och filmmediet eller skjuter man sig själv i foten? Det är absolut inte första gången produktioner väljer att använda sig av skärmar och projektioner i sina uppsättningar, förinspelade eller inte, men här är det inte fråga om bitar av pjäsen utan själva grundpremissen. Det kalla ljuset, den ödesmättade musiken och de bistra karaktärerna i beigea trenchcoats får en direkt att tänka på valfri Beck-film och samtida serie-produktioner. Och det är här det blir svårt att uttala sig om det är en förtjänst eller inte. Det tekniska med en kameraman som följer skådespelarna bakom skymda väggar och effekter som en regnmaskin på hjul får åskådaren att obetingat skifta fokus från det som faktiskt utspelar sig på skärmen och det som sker på scenen. Å ena sidan är det min fasta övertygelse att man går till teatern för att just få känna den där kittlande närvaron i ett rum som bara kan uppstå av att man befinner sig öga mot öga mot aktörerna. Vänder man på myntet går det inte att komma ifrån att det är en otrolig bedrift att spela in en film i en enda tagning. Vilka filmskådespelare kan skryta med det? Under andra akten värms min inställning upp inför villkoret. Det är trots allt en film eller serie jag hade kastat mig över på valfri streamingtjänst. Ändå är det som att jag vill resa mig upp och utropa ”Äntligen!” när skådespelarna radas upp längst fram på scenen, fysiskt nära publiken, för att ta emot de stående ovationerna.

Julius Caesar

Scen: Uppsala stadsteater
Av: William Shakespeare
Bearbetning & regi: Jonas Österberg Nilsson
Scenografi & kostymdesign: Sven Haraldsson
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Filmregi: Andrea Grettve
Komposition och ljuddesign: Johan Blixt
 

Läs mer

2023-04-19 09:38
V-Dalas storspex "Den Sista Neandertalaren" är lättsmält och musikaliskt starkt - men kom dit mätt, tycker Ergos Ellen…
2022-12-04 17:00
En teaterföreställning som balanserar på knivseggen mellan kontrollerad galenskap och total förvirring – Emma Fritze har…
2022-11-29 13:18
Det här är en recension. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Sedan 2015 har Mediscenarna satt upp storspex…