Recension: Snerikes spex "Alcatraz eller Det är insidan som räknas"

Snerikesspexet 2025s öppning är en spexmotsvarighet till Lagerlöfs första mening i Gösta Berlings saga. Äntligen stod prästen i predikstolen, äntligen seglar Kevin och Elias med båt mellan publiken, mot Alcatraz hamn. Redan i inledningen sticker pjäsen ut med den kanske bästa spexöppningen jag sett. Äntligen börjar det, men fortsätter det uppåt eller är det neråt härifrån?

Alcatraz eller Det är insidan som räknas handlar om Kevin som blir satt på Alcatraz med en livstidsdom. Han hamnar i samma cell som Dick och Tommy, och tillsammans bestämmer de sig för att fly. För att lyckas utnyttjas Al Calzone, som med sina kontakter kan få in vad han vill innanför fängelsets murar. I samband med det tycker jag att manuset lyfter humormässigt. Spexet bygger mycket på ordvitsar och pappaskämt. Det är inget nytt koncept, men det är något som gör att de inte riktigt tangerar min humor. Antingen vänjer jag mig, eller så blir skämten bättre med tiden. För plötsligt får Kevin ett brev med en ”bifogad fil”, någon ropar (och hittar) “Bingo!”, Tjechovs gevär får en shoutout och telefonsamtal inkommer i morse.

Det bästa med spex är att det är två timmar av internskämt. Snerikesspexet blir en tids- och platsmarkör för hur det är att bo i Uppsala 2025. Lindvalls, pålning, “välkommen att passera, precis som du är”, till och med Coco Norén. Manusförfattarna har dessutom gjort ett otroligt jobb att få in närtida referenser. Mannen som åt för mycket på buffé för en månad sen hinner nämnas. Hur?

Spexets kör är den lyxigaste jag fått höra under ett spex. Studentsången, Så skimrande var aldrig havet och Rövarsången never sounded so good. Det enda jag har att klaga på är sångernas uteblivande i programbladet. Utöver kören är Kevins (Fanny Söderberg) två låtar, men främst Isolerad, helt otrolig. Likaså är Al Calzones (Samuel Ram) Calzones kuplett toppen redan innan det blir till ett stand-up nummer. Men ännu bättre efter. 

Det jobbigaste är att inte få veta vad Kevin gjort. I början peggas det upp för att vi kommer få veta, jag undrar om det ska avslöjas att Kevin är ansvarig för Snerikes pålning. Något som knyter ihop den berömda säcken. Jag förstår att det ska vara öppet för tolkning, men jag hade hellre velat att man berättat för mig. 

En kompis föreslår att karaktärer som Direktören fått ytterligare dimensioner om hon hade en låt eller scen som ger insyn i hennes historia. Det håller jag med om, som man säger föds ingen människa ond. 

Spexet slutar med att hälften av gänget lyckas fly ön, och att hälften stannar. Lyxigt nog avslutas det med att båten som gjorde entré i början kommer tillbaka. Om man har en Lagerlöf-öppning är det inte mer än rätt att utnyttja den också i slutet. Ingen människa är en ö, men mina två timmar på den var verkligen att rekommendera.