Recension: Lida

Hur är det att vara fast hos en främling, som vet saker om dig, som du aldrig själv har berättat? I den nyöversatta pjäsen Lida som hade premiär i går lyckas Rikard Lekander skildra en besatthet som går alldeles på tok överstyr. 

– Jag är ditt allra största fan, säger sjuksköterskan Annie Wilkes som i Uppsala stadsteaters version av Stephen Kings bok håller den kända författaren Paul Sheldon kidnappad i sitt hem. Hon har räddat honom från en bilolycka och med sönderslagna ben kan han inte göra annat än att låta sig omplåstras av den sinnessjuka Annie. 

Dagar och nätter passerar utan att Paul (Samuel Fröler) lämnar rummet. De gråsmutsiga väggarna ger en klaustrofobisk känsla, som bara förstärks av Annies plötsliga uppträdanden. 

Upptrappningen är hårresande då Annie pendlar mellan kärlek till sin fånge och brutal grymhet, när hon tvingar honom att svälja smutsvatten och bränna sitt mest älskade manuskript. Rollen är svårspelad. Annie är galen men inte dum. Maria Kulle gestaltar en kvinna som är barn och vuxen på samma gång. Hon är lysande på att ge publiken puls. När Paul på olika sätt försöker lura Annie får vi se en sorgsen liten flicka bli en bedragen kvinna som kräver hämnd. 

Andra aktens crescendo är fängslande och i allra högsta grad otäck. När Sheriffen Buster (Peter Järn) gör entré, tror publiken genast att hans lugnande närvaro ska vara räddningen. Men när allt verkar gå rätt, händer något fruktansvärt motsägande. 

Pjäsen lämnade ett dundrande applådtack efter sig. Skådespelarna hade genom denna trovärdiga thriller lyckats fånga människans allra mörkaste sidor, och lämnade publiken i kalla kårar. Uppsala stadsteaters uppsättning Lida är värd att se - men var beredd (i den mån det går) på att bli ruggigt omskakad!