Det blev maj och med det kom otillräckligheten

Våren kom tillslut och solen skiner här i den lilla fickan mellan valborg och vårbal, den gyllene tiden när allt är potential. Studentuppsala andas hastigt och djupt för att återhämta sig från sista april-firandet och göra sig redo för vårbalshelg nästa vecka.

I min hjärna är dock allt murrigt och segt, ett enda pollentöcken av stress och trötthet och prestationsångest. Framförallt är den där känslan tillbaka, känslan av otillräcklighet. Den är en kär vän som knackar på. Gläntar på dörren med en påse nybakat i ena handen och en hälsning i den andra. Jag vet inte riktigt hur den alltid vet vart jag är, oavsett hur många gånger jag byter adress eller jobbtitel eller hårfärg. Det är lite imponerande, det måste jag ändå medge. Den måste veta både hur man nätverkar och facebookstalkar, den där känslan av otillräcklighet. 

Vi lärde känna varandra för många år sedan, jag minns faktiskt inte exakt var eller hur. Vi har liksom alltid varit tajta, otillräckligheten och jag. Vi kallar varandra O och L för vi var fans av Gossip girl när vi lärde känna varandra i sexan. Så vem skulle jag vara att neka en gammal vän ett spontanbesök titt som tätt? Den här gången är anledningen till besöket att gratulera till mitt nya jobb. Säga hej hej och påminna om sin existens. Som att jag någonsin skulle glömma dig, O.  

Ibland vill jag fråga om känslan av otillräcklighet inte har några andra bekanta att hälsa på, men det känns lite oförskämt. Dock gissar jag att jag inte är den enda. Som student var hela maj månad ett enda stort försök att vara överallt hela tiden. Så ni kanske känner varandra redan? Det gör ni? Då ber jag om ursäkt för introduktionen, dumt av mig att anta. Jaså, på det viset? Rumskompisar alltså? Kursare? ONS? Ja men då vet ni ju redan en del om varandra. Men tillåt mig ändå att berätta lite smaskigt skvaller. Jag är inte den som gillar att snacka skit men mellan dig och mig bara? Känslan av otillräcklighet är en jävla bitch. (Ursäkta min franska, den är inget att ha så det är bara att ignorera. Önskar att Duolingo gjorde detsamma och slutade skicka skuldbeläggande notiser var och varannan timme.) 

Okej, jag är kanske lite väl hård. Egentligen är ju känslan av otillräcklighet bara just det - en känsla. Den kan inte göra dig något om du bara ser den för vad den är. Därför släpper jag in den när den hälsar på. Häller upp kaffe och sitter och kallpratar ett litet tag. Vi kan snacka en stund men sen går vi vidare med våra respektive dagar. 

När jag var student blev min prestationsångest alltid mycket starkare i maj. Jag räckte helt enkelt inte till när plugget blev allt mer intensivt och skulle pusslas in mellan valborgshäng i Ekoparken, spontana picknickar och vårbalens många förfördrinkar. En omöjlig ekvation med en lösning möjliggjord av ren och skär viljekraft. Men det är okej att inte vara tillräckligt ibland också. 

Annalkande sommar är en drog med bieffekter som inkluderar en simultan känsla av odödlighet och extrem trötthet. Med det kommer också otillräckligheten som ett brev på posten. Men gör den det och du inte vet hur du ska hantera det - kanske bjud på en kopp kaffe och prata lite. Låt den säga vad den har att säga - det är bara du som kan bestämma om du lyssnar eller inte. 

Nog med klyschor. Låt oss dra ut och fånga de där gyllene dagarna mellan hägg och syrén i den utsträckning vi orkar.