Kampen om kursböckerna

Uppsatsskrivande medför många otrevliga bieffekter. Bortsett från prestationsångest, sömnlöshet och i mitt fall hallucinationer av Michel Foucault, lever varje uppsatsskribent ständigt med skräcken att någon ska kräva in ens lånade biblioteksböcker innan man är klar med dem. Jag medger att jag inte har använt samtliga 27 böcker jag för närvarande har lånat hem, men vissa böcker skulle det vara nästan fysiskt smärtsamt att behöva lämna tillbaka. Jag var nära gråten när jag var tvungen att lämna tillbaka den bok som jag använder mest, som jag klistrat full med post it-lappar, som inte finns som referensex på Carolina, som kostar 930 kronor på Adlibris, och inte visste när jag skulle få se den igen. Lyckligtvis blev det ett ganska snart återseende, men det händer fortfarande att jag vaknar kallsvettig efter mardrömmar om att någon tar boken ifrån mig igen innan uppsatsen är färdig.

I och med att vi mestadels använder oss av egenvald litteratur under uppsatskursen är det här visserligen mindre av ett problem nu än under övriga kurser. Problemet med att plugga biblioteks- och informationsvetenskap är att andelen flitiga biblioteksanvändare är betydligt högre än på de andra kurser jag läst. När jag tidigare tycktes vara den enda personen på kursen som överhuvudtaget kände till bibliotekens existens får jag nu ställa mig på åttonde plats i kön utan minsta hopp om att se röken av boken innan kursen är över. Det blir inte bättre av att många av mina kursare (som jag i vanliga fall tycker väldigt bra om, men i det här sammanhanget tänker på som ”jävlarna som är ute efter mina biblioteksböcker”) jobbar extra på universitetsbiblioteken och vet precis hur länge de kan vänta med att lämna tillbaka en bok utan att råka ut för räkningar och andra tråkigheter. Tvärtom vad man kan tro är vi biblioteksstudenter nog de som är sämst på att lämna tillbaka böcker i tid.

Jag blir dessutom snålare och snålare ju mer jag närmar mig slutet av utbildningen. I början av mina studier kunde jag tycka att det kändes värt att lägga pengar på kurslitteratur om den skulle komma till användning senare under utbildningen. Med bara ett par månader kvar till examen känns varje nyinköpt kursbok som ett nederlag.

Jag vet, det finns de som har det värre. Det är ju inte som att jag måste lägga över två papp på Sveriges Rikes Lag varje år, men å andra sidan så har jag ju inte heller en fet juristlön att se fram emot.

Dessutom var det så mycket roligare att köpa kursböcker förr när jag pluggade engelska. Såhär i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde gnälla över att få fylla bokhyllan med engelsk skönlitteratur. Många gånger rörde det sig om böcker som var genuint roliga att läsa, eller som åtminstone gav intellektualitetspoäng att ha liggandes hemma på soffbordet. Visst kan min nuvarande kurslitteratur vara intressant den med, men faktum kvarstår, det finns inte en chans att jag någonsin kommer att ta fram Kommunikation i organisationer och läsa om den för nöjes skull.