Ny svensk science fiction
Minal Parekh Nygårds
Lidmar - Ett rymdäventyr
Triginta
Det har varit glest mellan svenska science fiction-romaner på senare år. Skönlitterär SF i svenskt original har, med undantag för 70-talet, knappast gjort särskilt mycket väsen av sig i vårt land och bortsett från Lars Jakobson saknar vi för närvarande namnkunniga SF-författare, även om det händer att flera av våra finlitterära författare lånar grepp från genren.
Av denna anledning är det med stora förhoppningar man läser Minal Parekh Nygårds debutroman Lidmar - Ett rymdäventyr. Nygårds, som studerat i Uppsala men numera är bosatt i Stockholm, har gett ut pocketboken på eget förlag.
Romanen handlar om hur professor Julius och hans vänner Astro och Copeus räddar universum genom att avslöja en komplott och hämta tillbaka en stulen teknisk mackapär från Lidmargalaxen. Om man bortser från det något oslipade och bitvis stela språket kan man mellan varven skönja ansatser till originella idéer; i SF-genrens ständiga dynamik mellan eskapism och samtidskritik lutar sig romanen dock alltför ofta mot det förstnämnda.
Nygårds är väl bevandrad i genrens konventioner och de vilda, intergalaktiska perspektiven för ofta tankarna till space operans guldålder med namn som Edmond Hamilton, E.E. Doc Smith och Isaac Asimov. Nytt i sammanhanget är dock att det hela förlöper utan några som helst konfrontationer med rymdmonster och utan att en enda strålpistol avfyras. Upplösningen lånar dessutom drag från den klassiska detektivromanen och utgör ett ganska lyckat försök att förnya SF-genrens något förstelnade form.
Lidmar lämpar sig nog bäst för yngre läsare, men kan säkerligen också tjäna till att tillfredsställa en och annan vuxens behov av gammal, (o)hederlig eskapism. Med lite mer övning och en förläggares språkliga finslipning kan vi kanske så småningom se fram mot en ny svensk SF-talang - och sådana växer knappast på träd.
