Språkexperiment som håller än

Erik Beckman
Hertigens kartonger
Lejd pocket

Det går ett spöke genom den unga svenska litteraturen - Erik Beckmans spöke. Det vandrar runt i Lars-Mikael Raatamaas och Anna Hallbergs poesi, det skymtar i Alejandro Leiva Wengers hyllade prosadebut Till vår ära. Symptomatiskt nog har det värmländska spöket från Rämmen nu också materialiserats i en snygg, klargul pocketutgåva av Beckmans tredje och kanske mest kända bok, Hertigens kartonger från 1965.
Erik Beckman (1935-1995) tillhör det språkexperimenterande 60-talets stora namn. Som poet förlöstes han enligt egen utsago 1960 av kombinationen brännvin/Majakovskij. Han publicerade sig i konkretisternas tidskrift Rondo, utan att för den sakens skull tillhöra deras programmatiska skara. Manifest, teorier, stilar och genrer intresserade honom inte - han betecknade sig själv som gränslikgiltig, på en och samma gång poet, prosaist och essäist med suverän frihet i sin språkliga och motiviska behandling. Till skillnad från många av sina kollegor förblev han också språkexperimentet trogen under hela sin nitton titlar långa produktion, även efter att trenden blivit otrendig. Förmodligen är det av just den anledningen som Hertigens kartonger heller inte känns det minsta daterad, inte litteraturhistoriskt intressant utan bara enastående bra helt enkelt.
Boken består av 596 repetetiva paragrafer och är sprungen ur en konkret händelse - Winston Churchills tv-sända begravning i London den sextonde januari 1965. Kistan åtföljdes från Westminster Hall till S:t Paul´s Cathedral av en lådliknande procession av marinsoldater, organiserad av hertigen av Norfolk. Ur denna anonyma och rätlinjigt strukturerade massparad stiger en kör av individuella röster fram ur kartongernas inre. Inte sällan kretsar soldaternas tankar kring den dyrkade och ständigt tillgängliga trottoarblondinen Cicely Mary Holmström, som utgör den positiva polen i romanens dialektiska spel mellan liv och död, bejakelse och förnekelse, lust och impotens, ja och nej. Hennes motpol är den förstenade akademikern Claes Thundergrave, som står staty vid The Strand. Dessa är de enda som befinner sig utanför kortegen och ramar sålunda in människans väg från punkt ett till den sista vilan vid punkt 596, som bägge lyder likadant: Livet, även om jag dog av det.
Det låter kanske inte så spännande, men denna yttre berättelse är heller inte det viktiga. Beckmans estetik är konstruerande och lätt surrealistisk, inte representerande. Hans egenkonstruerade språkvärld är unik men aldrig sluten och inåtvänd, orden pekar hela tiden ut mot vår gemensamma värld. I likhet med Bengt Emil Johnsons poesi är det vad som sker i språket som är själva poängen; vad som händer när en fisk förs över från ett vatten till ett annat, det frihetens ögonblick när akvariespannen töms men riktningen ännu är obestämd. Exakt vad som händer när läsarens associationer från livsvärlden förenas med romanens försöksutskrivna språkvärld, när strömmen samlas kring sin sprattlande fisk och en ny ordning uppstår är svårt att säga, men oj vad det händer Det spritter och sprudlar och är oavbrutet rolig läsning.
Erik Beckman lär vid ett tillfälle ha sagt att för honom existerade bara två saker, båda jämbördiga och lika verkliga: konsten, det artificiella och intressanta, och livet, med all sorg och all glädje. Hertigens kartonger är fyllda till brädden av båda.

Fabian Kastner