Intelligent men med många frågetecken

Nej, det är en snöklump
Sara Villius
Norstedts

Inte hela tiden dock. Sara Villius har ett otroligt sinne för detaljer i tillvaron och med små medel låter hon huvudpersonen få syn på något framför sig som väcker hennes intresse, tänka en klurig tanke eller minnas en detaljrik händelse från förr. Det är ofta mitt i prick på några få rader. Som hennes avsmak för Svensson-hem och dess gråtande barn på väggarna och gillestugan i källaren eller hennes tankar kring ett försök till möte med några kor i en hage; Man klappar inte ett djur för att vara snäll. Det är något annat. Nu springer korna. De infall Sara Villius huvudperson får kan också vara läsvärda, just för att de är infall, en totalt avvikande händelse i vad som egentligen pågår. Hon och hennes ressällskap är vid ett tillfälle på stranden, badar, diskuterar och som att avbryta mitt i en mening testar hon att prata under vattnet, ropar, ropar sina - sedan länge - döda katters namn. Här blir texten levande, verklig. Människan fungerar ju så, tanken rusar in på stickspår, handling och känslor följer efter och förstorar, förvånar.
Andra delar känns overkliga, upplevelsen blir snarare att man befinner sig i en dröm. Huvudpersonen tar nämligen aldrig riktigt del, ifrågasätter inget, bara följer med och observerar. Man är som läsare placerad i en bubbla, vilken jag personligen gärna skulle vilja skrapa sönder. Frågor väcks; Varför åker hon med honom till Öland? Varför ställer hon inga frågor eller krav - helt plötsligt har han hämtat en hund som ska med i bilen, hon visste inget och är dessutom allergisk. Enda reaktionen blir att ja då får väl hunden sitta bak då. Och varför äter hon upp de där Kinderchokladäggen som varje ny kille förtjust plockar fram under det att hon tyst tänker nedvärderande haranger om honom.
Varför så tyst?
Jag önskar att Sara Villius lät huvudpersonen sänka garden ibland och inte enbart ge läsaren små klipp och brottsstycken, vilka i sin hastighet lätt gör att man inte blir berörd. Förutom guldkornen då. Jag ska inte förklara mig och inte vara snäll och snygg. Ni ska fatta ändå. Vackert, härligt med lite pulserande blod i stället för att allt går i blekvitt. Garden är för en kort stund sänkt, det distanserade är borttaget och den blasé känslan är som bortblåst och då fattar man. Jag förstår.