Fryntlig skapelseberättelse och apokalyptisk karneval

Kjartan Fløgstad
Krona och klave
(Kron og mynt)
Övers. Inge Knutsson
Norstedts

I sin nya skröna gör han nämligen just detta; sätter det väldiga romanbygget i spinn så att den realistiska avbildningen blir oskiljaktig från dess symboliska innebörd; tecknets innehållssida ett med dess uttryckssida. Följaktligen heter den också Krona och klave. Ett både och, alla dualismer upphävda. På en och samma gång fryntlig skapelseberättelse och apokalyptisk karneval på avgrundens rand, en barockfresk målad med palettens alla valörer. Högt och lågt, värdsligt och andligt, folkligt och akademiskt, muntligt och litterärt blandat om vartannat. Förlaget beskriver det som magisk realism, men varför gå ända till Marques’ latinamerika när det finns fullgoda nordiska föregångare. Den tradition Fløgstad skriver i kan lika gärna sägas utgå från Färöarnas nationalskald William Heinesen (1990-1991) och dennes förening av traditionell episk realism och burleskt fantasteri i Rabelais anda.
Romanens föregivna författare är en geolog i oljebranschen, en mjuk realist tillika den allra sista människan, åtminstone i telefonkatalogen: Aase Aavaath. Hennes krönika över Norges förvandling från isolerat bondesamhälle till postindustriell knutpunkt i det globala nätverket, tar sin början då kraftkarlen Samson Avsenius stiger i land vid världens nordligaste ände, till vilken han och hans trålare släpats av en gigantisk hälleflundra. Här lägger han grunden för sin förmögenhet genom att djupfrysa fisk med hjälp av nedfallna stjärnor som han sopar upp från stranden. Han gifter sig också med byns skönhet, som kort efter vigseln vissnar och dör. Obduktionen visar att hon dött av en överdos säd. Samsons kraftiga urladdningar har förkalkat hennes inre och kring hjärtat stelnat till en minutiöst utmejslad barockfigur, en miniatyr komplett med änglar, klockspel och illustrationer till bibelns alla historier. Den bedrövade änkligen återfår livslusten först då han adopterar en nyfödd pojke, plockad ur livmodern på en kvinna som påträffas död i havsbandet. Vad som orsakat hennes död är ett mysterium överträffat bara av hennes födelse, då hon trollades fram ur intet på en sovjetisk cirkus.
Det är denne adoptivson, Tjerand Fonn, sedermera berömd konsthistoriker med norska predikstolar i barockstil som specialitet, som berättelsen sedan kretsar kring. Men vad som följer på denna virtuosa prolog låter sig näppeligen refereras på detta uttrymme. Vare nog sagt att berättelsen spänner över fyra århundraden och så vitt skilda ämnen som skogsbruk, astronomi och inbördeskriget i Angola, och utspelar sig inte bara på hav och land världen över, från nordnorsk kust till sydafrikansk djungel, utan också i himlen och helvetet. Fløgstad rör sig från det ena ämnet och livsödet till det andra, från en plats och tid till nästa, med en nästan oförskämd lätthet, samtidigt som han kräver läsarens fulla koncentration. För varje ord räknas. Försöker man fuska sig igenom någon väl pratig passage eller omständlig utläggning om halvstatliga biståndsorganisationer i Genève, upptäcker man snart att man missat ett intrigbärande ord i någon bisats och måste gå tillbaka för att ha en chans att greppa vad det hela nu plötsligt handlar om. Emellanåt blir det kanske för mycket av det goda, för många dåliga ordvitsar och utvikningar i esoteriska spörsmål, men i slutändan tvingas man ändå erkänna att det nog är som Gro Harlem Brundtland säger. Typiskt norskt att vara bra.