Närgånget och utlämnande
Birgit Linton-Malmfors
Karins liv
Carlssons Bokförlag
Det är journalisten och författaren Birgit Linton-Malmfors som sammanställt och gallrat i detta stora vittnesbörd om och av Karin Bergman och med sparsmakade kommentarer och funderingar väver hon samman textmaterialet på ett mycket insiktsfullt sätt.
Under hela läsningen kan man inte undvika att ställa Karin Bergmans upplevelser och beskrivning av sitt liv i relation till hennes mest kända barn Ingmar Bergman och hans filmer och teaterverk. Detta ger boken ytterligare ett skikt som är särdeles intressant.
Karin föddes 1889 i Hedemora och familjen flyttade sedermera till Uppsala och Trädgårdsgatan 12. Föräldrarna fick en betydande ställning i staden med ett stort umgänge och mycket fester. Högtidsdagar firades efter alla konstens regler.
Karin ville inte vara sämre när hon växer upp och skapar sitt eget hem. Genom hela boken finns hennes stora vedermödor inför jul, påsk och födelsedagar, hon nästan stupar i allt arbete men sen är hon desto lyckligare när allt går i lås. Men Karins intensiva tempo hör inte bara dessa dagar till. Maken till att fylla sina dagar med åtaganden skulle få vem som helst utbränd. Och det blev Karin också. Hon klagar över hur trött hon är igen och igen, år efter år, och med jämna mellanrum åker hon bort på vilohem.
Det var 1913 som hon gifte sig med Erik Bergman, präst och helt betagen i Karin. Eller beroende? Karins mor Anna var inte förtjust över dotterns val av livskamrat och Karin verkar själv från början osäker på sitt beslut. De får dock tre barn, Dag 1914, Ingmar 1918 och Margareta 1922, och Erik och Karin lever samman hela livet. Ett minst sagt konfliktfyllt förhållande.
Förutom den löpande dagboken som konsekvent berättar om var dags vedermödor, skriver Karin en till dagbok som hon kallar Min Bok. Där skriver hon mer utlämnat och det är där som hennes kärleksmöten med Thomas kommer fram. I mötena med honom verkar det som Karin äntligen är sann. Sann mot sig själv. För genomgående slås man av hennes självförnekelse, hennes inre ensamhet och törst efter närhet, hennes absoluta behov av att hålla ytan blank och korrekt trots inre kaos, och hennes kamp att finna Gud på rätt sätt.
På slutet var det svårt att känna sympati för Karin då hon slutade leva ett eget liv utan närmast tvingade sig på barnen för att få leva och få glädje genom dem. Ska man förstå henne var hon väl ett barn av sin tid: kvinnans frigörelse hade inte slagit igenom. De egna behoven kom inte längre än till dagboken.
