Språklig exil fångad i udda lyik

Åsa Ericsdotter
Smälter
Wahlström Widstrand

De läsare som ännu inte tagit del av Ericsdotters senaste diktsamling kan känna tillförsikt. Mycket är sig nämligen likt. I en sammanhängande svit av korta prosalyriska avsnitt behandlas författarskapets stora teman: åtrån och längtan, den egna kroppens sexualitet, skrivakten. Bokens inramning är Paris, Eiffeltornet och rosa himlar. Där bor författarjaget och hennes älskare, men den egentliga scenen är Rhodos, dit hon rest ensam, utan honom.
Ericsdotter kan verkligen sitt hantverk, och resans resultat är en behärskad bok, kanske alltför behärskad. När hon skriver att språket inte fungerar, att tangentbordet knastrar av sand, så vill man inte riktigt tro henne, hon beskriver det alltför väl. Hon berättar att bokstäverna inte räcker fram, men det blir aldrig kännbart i själva dikten.
Till viss del är orsaken till den havererade kommunikationen just livet i språklig exil, och upplevelsen av att leva och älska i ett främmande språk är väl fångad. Men när hon överför dessa erfarenheter till modersmålet, eller hänvisar till själva språket är det inte lika övertygande. Hon vågar inte ta ut svängarna tillräckligt för att främmandegöra och (åter)erövra även sitt eget språk. Så kan hon lämna sina meningar oavslutade utan att först ha vågat sig fram till den brant där språket tar slut.
När hon misslyckas ligger problemet alltså snarare i för stor hemtamhet i språket än i främlingskap inför det. I den säregna språkliga mall hon gjort till sin vill hon pressa in allt möjligt innehåll. De oavslutade meningarna, som automatiskt fyller själva orden med saknad, är längtandets eget språk och här har Ericsdotter uppnått ett mästerskap i det lilla. Men när andra erfarenheter ska speglas i samma manér så tydliggörs just känslan av manér. Både dagspolitik och grekisk mytologi har givits plats i denna samling, och det är ett välkommet vidgande av registret. Men den flämtande andhämtning och naiva blick som är så naturlig i bokens mittfåra blir här mest konstlad, som om det hela vore påhittat.
Alla dessa reservationer till trots, så är Ericson med sin passion och sin trendokänsliga ärlighet en både udda och intressant författare. Det naivistiska måleriet är oerhört verkningsfullt när det fungerar. Som avslutningsvinjett kan man välja exempelvis dessa rader, där de älskande ligger och lyssnar på Chet Baker; ett språk som båda förstår.
då vet jag att du steg upp emellanåt, klistrade in nya övergångar mellan våra öron, hämtade chokladkakor.

tro inte att jag inte minns tillochmed nötsmaken på dina fingrar,

åtrån under naglarna.