Annons
Annons
Omslag Flocken
"Flocken" är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Foto: Albert Bonniers förlag/Sara Mac Key

Bakom kulisserna till Sveriges coronastrategi


"Anderberg ger oss en inblick i alla dessa herdar och hur de har förhållit sig till 'flocken'. Ett återkommande motiv är hur alla dessa har en ganska nedvärderande syn på 'massorna' de vakar över." Lapo Lappin har läst Johan Anderbergs reportagebok "Flocken" och blir konfunderad av dess obegripliga plot twist.

Vilka är berättelserna med bäst plot twist, där historiens intrig tar en plötslig vändning? Scorseses Shutter Island måste hamna bland topp fem, likt Villeneuves Arrival. Därefter något av Christopher Nolan: Interstellar, kanske, eller Inception (dock inte Tenet, för den är helt oförståelig och ärligt talat ganska dålig). Till denna kanon kan man nu även lägga till Johan Anderbergs Flocken (2021). 

"Denna påminnelse om Sveriges initiala strategi är i sig en frisk fläkt bland den historierevisionism som spridit sig på senare tid."

Reportageboken Flocken har en enkel premiss: Sveriges corona-hantering har faktiskt varit annorlunda än resten av världens. Centralt i denna strategi var tanken om att befolkningen skulle utveckla en naturlig immunitet mot viruset, givet att tillräckligt många blev smittade – så kallad “flockimmunitet”. Denna påminnelse om Sveriges initiala strategi är i sig en frisk fläkt bland den historierevisionism som spridit sig på senare tid. Socialministern, bland andra, har påstått att strategin aldrig har gått ut på att låta smittan spridas, eller att det aldrig har funnits en strategi över huvud taget (the real strategy – så att säga – were the friends we made along the way).

Genom gediget grävarbete belyser Anderberg hur tanken på flockimmunitet har underbyggt den svenska strategin. Han silar igenom Folkhälsomyndighetens mejl, där han finner hur Tegnell explicit bekänner sig till strategin trots vissheten om att tusentals människor skulle komma att dö; hur han dessutom menar att detta skulle påskyndas av att hålla skolorna öppna. Anderberg öppnar skickligt upp världen bakom kulisserna och riktar rampljuset mot de som har dragit i trådarna. Tankarna dras gång på gång till den franske filosofen Michel Foucaults betraktelser om den “pastorala logiken” som genomsyrar västerländsk kulturhistoria: bilden av människor som en flock får, styrda och översedda av en samling herdar. Dagens herdar är inte längre adeln och prästerskapet, utan en brokig skara medicinare, matematiker och kapitalister.

Anderberg ger oss en inblick i alla dessa herdar och hur de har förhållit sig till “flocken”. Ett återkommande motiv är hur alla dessa har en ganska nedvärderande syn på “massorna” de vakar över. Anders Tegnell avslöjar dessutom hur han inte förmådde visa medlidande gentemot sina patienter när han arbetade som läkare; den före detta statsepidemiologen Johan Giesecke visar en genomgående apatisk attityd till döden. “Dödligheten i Sverige är 100 procent,” upprepar han, i alltid skiftande variationer. Hans utpräglade cynism lyckas dock fånga vissa aspekter av den svenska strategin tydligt: antingen “dödsfall bland landets äldre” eller  inställd skolgång för barn – “det var så valet såg ut”, säger han. 

"Att människoliv reduceras till en variabel i en 'kalkyl' – 'kall, matematisk analys', som Anderberg uttrycker saken – visar sig tydligen vara något bra."

Huvudfiguren i boken är just denna gråa eminens, Johan Giesecke – “patriarken”, som Anderberg kallar honom. Stor del av boken ägnas åt Gieseckes relation till “sin pojke” – Anders Tegnell – och hur han mer eller mindre killgissade sig fram till myndighetsbeslut under våren. Vi får inblick i Gieseckes grabbiga mejlinstick, bland annat till en forskargrupp med det alltför passande namnet STAG. (Pandemin kommer vara en guldgruva för framtida genusvetare.) Men mest av allt – av boken att bedöma – verkar Giesecke ha glidit igenom FHMs korridorer och dragit one-liners från diverse 90-talsrullar. 

Men sen...


Annons

Annons

Sen – plötsligt – vänds allting upp och ned. Anderberg avslöjar att det som han berättat om i nästan 300 sidor egentligen är jättebra. Giesecke var alltså inte skurken; han är hjälten. Plot twist.

Vid denna punkt får läsaren omvärdera allt den har läst. Att människoliv reduceras till en variabel i en “kalkyl” – “kall, matematisk analys”, som Anderberg uttrycker saken – visar sig tydligen vara något bra. Allt det som blottlades under bokens gång – att vi prioriterar fysisk skolnärvaro över våra äldres liv, som Giesecke menade, att vi låter viruset “skörda” de svagaste för att hålla krogar och skidorterna öppna, som Giesecke också menade – det var också bra.

Anledningen till att allt detta är bra visar sig ha med ett enda, luddigt ord att göra: frihet. Exakt vad det är i det som tidigare beskrevs – att ett killgäng i Solna med uppenbara empatiproblem får fälla domen över otaliga människors öden – som utgör “friheten” får läsaren grubbla på själv. Boken dittills målade ju upp en situation där makten låg i händerna på ett fåtal byråkrater, tränade i konsten att betrakta människor som en manipulerbar massa. Här kunde man önska att samma känsla för nyanser som påvisas genom boken hade hållit i lite längre. Resonemanget verkar förutsätta att det finns ett entydigt frihetsbegrepp, som kan åkallas för att magiskt upplösa taggiga etiska dispyter. 

"Slutsatsen som Anderberg landar i är att herdarna egentligen har rätt; de vet flockens bästa mer än flocken själv gör."

I verkligheten är Anderbergs slutsats bara ett bejakande av den pastorala logiken som genomlystes i boken. Friheten som Anderberg trängtar efter är herdarnas “frihet”. Författaren anammar till slut Gieseckes vision: utsikten från hans herrgård, över hans fårhage och sjötomt. Slutsatsen som Anderberg landar i är att herdarna egentligen har rätt; de vet flockens bästa mer än flocken själv gör. Och han beklagar att dessa herdar inte har en större flock, en som inrymmer världens alla får.

Slutligen vill jag än en gång understryka kvalitén och värdet av detta reportage. Den rekommenderas varmt till alla som vill få djupare insyn i vad som pågick bakom kulisserna under det gångna året. Frågetecken kvarstår dock kring den slutliga plot twist. Slutklämmen, givet berättelsen som ledde till den punkten, förblir oförståelig. Här blir Flocken lite mindre Interstellar, och lite mer Tenet.

Läs mer

2021-05-06 10:08
"Filosofi och pandemi" Redaktörer: Åke Gafvelin och Lapo Lappin Artos & Norma bokförlag
2021-04-06 10:44
"Det är obekvämt för att det är rått, mörkt och äkta. Mirandas psykiska ohälsa blir så väldigt påtaglig."– det gör ont…
2021-03-17 16:33
"Den absolut största behållningen finner jag i Frensborgs skarpa iakttagelser och pricksäkra språk, särskilt då hon…