Tung debut av Uppsaladoktorand

Lina Sjöberg
Resa till Port Said
Bonniers

I centrum står den unga, bräckliga Dagmar, som för femtio år sedan försvann spårlöst efter en hemresa längs Nilen. Med på samma resa fanns Johannes, som plågades i valet mellan familjen och den förbjudna förälskelsen i Dagmar. Femtio år senare är Maria, Johannes hustru, döende i magcancer och väljer för första gången att sätta sitt eget liv framför makens. Hon drar sig undan och skriver brev till byns präst, och lämnar Johannes att ensam minnas tiden med Dagmar i Afrika.
Breven korsar varandra i perspektiv, tid och rum. Två av brevskrivarna befinner sig i östra Afrika för drygt femtio år sedan, en i Ångermanland under sent 90-tal. För romangestalterna blir breven ett sätt att söka sammanhang i sina liv, ett ständigt utforskande och uppfinnande av egna positioner och identiteter. Ibland skymtar också hoppet att man genom att resa långt bort kanske kan komma till någon form av självinsikt, även om berättelsen om den unga Dagmar antyder motsatsen - att man aldrig kan finna sig själv skild från sitt sammanhang, att man på resande fot riskerar att tappa konturerna och gå under.
Vad som imponerar mest med Resa till Port Said är att Lina Sjöberg knappast räds för att skriva om det riktigt svåra. Sist och slutligen handlar romanen om att hitta sig själv i ett liv som snabbt är på väg att ta slut, om hur det är att leva med svek, livslögner, och med den ständiga vissheten att vissa saker för alltid kommer att gå förlorade. Breven är ofta så omedelbara att både upplevelserna de förmedlar och allt orden så uppenbart försöker dölja flätas samman till en tilltalande helhet, en skir väv av kärlek, sorg och försakade möjligheter.