Den första moderna svensken

Dag Hammarskjöld
Att föra världens talan - tal och uttalanden av Dag Hammarskjöld
Urval, sammanställning och kommentarer av Kaj Falkman
Atlantis, 2005

Red Sten Ask och Anna Mark-Jungkvist
Freden som äventyr - Dag Hammarskjöld och FN:s framtid
Atlantis, 2005

Mats Svegfors
Dag Hammarskjöld - den förste moderne svensken
Norstedts, 2005

Hundraårsminnet av Dag Hammarskjölds födelse har inte passerat obemärkt. Räknar man in återutgivningar har ett styvt dussin publikationer sett dagens ljus i samband med jubileet.
Flitigast vid tillkomsten av dessa har nog diplomaten Kaj Falkman varit. Han ligger bland annat bakom det urval av Hammarskjölds tal som publicerats av Atlantis på både engelska och svenska. Märkligt nog har förlaget valt att publicera dessa volymer, som ju borde räknas som standardverk, i pocketutförande.
Tyvärr är även innehållet på sätt och vis en besvikelse, då redigeringsprinciperna lämnar en del övrigt att önska. Istället för de tematiska sammanfattande rubriker vi får ta del av vore konkreta redogörelser för det då aktuella politiska läget långt intressantare. Men visst finns det för den som intresserar sig för Hammarskjöld ett stort antal fynd att göra både vad gäller politiska idéer och slående formuleringar. De senare blir dock aldrig i närheten så kristalliska som i Hammarskjölds Vägmärken. Tvärtom blir man varse hur inlindat och svävande mellan raderna han tvingades uttrycka sig i många politiska sammanhang. Inte av feghet, utan rent strategiska hänsyn får man förmoda.
Annars är det just Vägmärken som har satt de djupaste spåren i jubileumslitteraturen. Denna andliga dagbok utgavs först postumt 1963 och har sedan dess ständigt lockat nya läsare och uttolkare. Till uttolkarna sällar sig denna gång bland många andra Svenska Dagbladets tidigare chefredaktör Mats Svegfors. I Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken gör han ett biografiskt försök från en helt igenom personlig horisont.
Här är det inte kronologin och de exakta katalogkunskaperna som spelar huvudrollen; Svegfors använder sig i stället av framför allt vägmärkena för att teckna sin bild av Hammarskjölds inre utveckling. I detta syfte refereras även flera av Hammarskjölds andliga lärofäder utförligt, från Mäster Eckhart till Martin Buber.
Med sina svepande generaliseringar över tidsandan både nu och då, sina blommor och grodor i den något ryckiga stilen och ledarskribentens självklara auktoritet påminner Svegfors faktiskt inte så lite om sin ideologiska antipod Olof Lagercrantz.
Det senare är här menat som beröm. Svegfors lyckas verkligen levandegöra Hammarskjöld och hans källor, han öppnar tidigare slutna rum och stänger varsamt men bestämt de dörrar som bör förbli stängda. Att han refererar den påhittige Sven Stolpe som något slags auktoritet och talar om kvaliteten på kärnan i ätteträdets stam som en annan Grimberg kan i detta sammanhang vara honom förlåtet.
Om alltså vägmärkena spelar stor roll i flertalet jubileumspublikationer, så har de knappast lyfts fram i den mest officiella, antologin Freden som äventyr. Dag Hammarskjöld och FN:s framtid. K G Hammar ger visserligen en koncentrerad men rik redogörelse för tankegodset i Vägmärken, men hans bidrag upptar endast 20 av volymens dryga 400 sidor. Antologin är redigerad av två tjänstemän vid det nyinstiftade Sekretariatet för Dag Hammarskjöld 100 år ( ), och innehåller förutom ärkebiskopens bidrag texter av Kofi Annan, Göran Persson, Hans Blix, Sergej Chrustjov, Margot Wallström och många, många fler.
Perspektivet är i huvudsak politiskt och behandlar dagens och morgondagens arbete inom FN med jämställdhet, globalisering, humanitära interventioner, terrorism, USA:s hegemoni och mycket annat.
Som läsare kan man inte annat än imponeras av syftet med denna bok. Medan resten av jubileumsfloran kan vara krystad och meningslös som värst och existentiellt intresseväckande som bäst, har i denna volym samlats ett antal människor som åtminstone stundtals försöker verka i och förhålla sig till Hammarskjöldsk tradition och praxis.
Tyvärr härskar även här en alltför devot beundran för festföremålet, kombinerat med en vilja att få över honom på den egna sidan. I en skrift av detta slag räcker det inte att hänvisa till spekulativt möjliga sanningar. Det känns som det haltar när Wallström ska skriva om kampen för miljön och hållbar utveckling, och får det till att Dag Hammarskjöld säkert skulle ha varit med på noterna om han fått leva. Intressantare hade varit att utreda varför den naturälskande Hammarskjöld inte var mer mån om att införa miljön på agendan.
Hon är inte ensam om att spekulera i vad Hammarskjöld skulle ha tyckt eller hur han hade handlat i vissa givna frågor. Även om själva spekulationerna är fruktlösa finns där ett grundpåstående som delas av flera men tyvärr inte problematiseras. Man hävdar med rätta att Hammarskjöld inte såg FN-stadgan som något heligt, statiskt och oföränderligt. Tvärtom skulle stadgans tolkning följa tidens och situationens krav. Eftersom utgången i hans fall oftast blev lyckosam kunde han sitta kvar, och decennier efter sin död hyllas i festskrifter.
Men om den ensamme, gode hjälten och övermänniskan inte infinner sig? Vem ska ges makt att göra dessa kreativa tolkningar, nu när vi inte har en Hammarskjöld vid rodret?