Lundells författarskap en plåga

Ulf Lundell
Värmen
Wahlström Widstrand

Innan en tegelsten blir en tegelsten består den av en seg lera, en lera av den typ som suger fast fötterna vid varje steg och drygt kletar av sig överallt. Ulf Lundells senaste roman är ett försök till tegelsten, men det blir bara geggamoja av alltihop.
Mellan oändliga ihopkonstruerade dialoger, banala vardagsfunderingar och metaforer som överträder logikens gränser lyckas författaren visserligen pressa in en smula handling, men om den är inte mycket att säga. Stockholm i grått, gården i Skåne, lyxhotell söderut, bilfärder och kvinnor.
Men handling är ju inte allt. Exempelvis psykologiskt träffsäkra porträtt, tankeväckande samtidsanalyser eller njutbara miljöskildringar hade ju kunnat göra skäl för utgivningen. Tyvärr saknas även dessa.
Så vad finns då kvar att ta på? Ska jag vara uppriktig har jag svårt att förstå hur någon utom författaren kan uppbåda det minsta intresse för denna bok. Kvällstidningsreportrar har ju redan citerat de obligatoriska invektiven mot namngivna kvinnor i offentligheten, utfallen mot Sverige är här långt mycket plattare och mindre tänkvärda än Carl-Johan Vallgrens dito och Arne Anka känns mera stringent på det intellektuella planet. Inte ens gorilla- och fyllepsykologin är trovärdigt tecknad.
Kvar är bara en lågintensiv plåga när man försöker forcera Lundells pretentiöst avslappnade prosa, staplade halvsynonymer och onödiga uppräknanden, slappa dialoger och trötta retorik.
Att ovanpå detta kritisera Lundells kvinnosyn vore att slå in öppna dörrar. En stor del av hans senare författarskap, och egna uttalanden om detsamma, går ju ut på att han mår in i helvete dåligt av att vara så hopplöst efter sin tid och inte längre känna igen sig. Låt honom hållas, i detta avseende tillhör han en utdöende typ.
Men Lundell är för den skull inte ointressant. Som författare är han det, men det faktum att folk faktiskt läser hans böcker stämmer till litteratursociologisk eftertanke. Kanske går det att leva hur länge som helst på gamla meriter och berömmelse från folkparkerna. Kanske ligger det något i Jan Guillous uttalande att Lundell och Linda Skugge har en kommersiell uppgörelse att håna varandra; det skulle tydliggöra Lundells uppenbara roll i det mediesamhälle han påstår sig avsky. Eller också, hemska tanke, är det som någon hävdade så att Lundell symboliserar och artikulerar manligheten av idag.
Det sistnämnda vägrar jag tro, Lundell och hans anhang tillhör det förgångna. Jag är inte alltid optimist när det gäller framtiden men jag ser med tillförsikt fram emot den dag vi slipper honom på bokhandelsdiskarna.