Okomplicerat om onani
Harry Mathews
Enskilda nöjen
Översättning och efterord
av Magnus Halldin
och Daniel Möller
Pequod press
Harry Mathews författarskap har tidigare inte presenterats i bokform på svenska. När det görs sker det med en storartad konstnärlig hyllning till masturbationen i alla dess former.
För vissa kan Mathews tänkas vara känd som en av medlemmarna i den litterära grupperingen OuLiPo, där även Italo Calvino och Georges Perec ingick. Medlemmarna i gruppen arbetade fram sina verk under frivilligt iakttagande av vissa strikta regler och begränsningar.
I Enskilda nöjen skulle man kunna utläsa ungefär följande regler: varje text beskriver en scen där en människa onanerar, och i samtliga fall anges onanistens ålder, kön och geografiska belägenhet. I övrigt är de poetiskt precisa texterna högst olika och inte på något sätt enahanda. Vissa är treradiga notiser, andra breder ut sig över en hel sida. Ömsint tecknade levnadslopp blandas med korthuggna anekdoter; tillvägagångssätt, ålder och humör växlar i författarens aldrig sinande fantasi. Några historier länkas till varandra genom att huvudpersonerna är medlemmar i organisationen MAID. De får då endast onanera under övervinnande av vissa hinder, exempelvis reciterande Milton eller körandes racerbil.
Men trots den roande läsningen reser sig vissa invändningar. Onanerandet är här föremål för ett stort och konfliktlöst samförstånd. Det onaneras frimodigt och hänsynsfullt försiktigt, och det svävar ett slags studentikos ofarlighet över det hela. Är inte sexualiteten mer laddad än så?
Den geografiska spridningen är en förutsättning för verket, men även den blir vid en mera allvarlig läsning problematisk. Det masturberas i Kyoto, Honolulu och Leningrad, på en strand på Fijiöarna och - med en självklar geografisk-poetisk blinkning - på ett fält utanför Limerick. Men onanins kontexter skulle nog få en postkolonialt skolad läsare att gå i taket. På östra Borneo onaneras rituellt med en levande fisk, och utanför Kabul viskar man besvärjelser medan man gjuter sin säd direkt i leråkern. Överhuvudtaget kan man tycka att denna typ av anglosaxiskt småleende litteratur alltför ofta spelar enbart med människors fördomar.
Kanske skjuter denna kritik över målet. Söker man, som bokens alla solitära huvudpersoner, enbart en stunds förnöjelse blir man knappast besviken.
Följande drypande scen får bli ett avslutande exempel ur en textsamling där ingen enskildhet kan göra helheten rättvisa.
I ett kök i Christchurch, Nya Zeeland, pumpar en snart trettioårig man in sin benhårda penis i en förpackning rå fårlever, vilken han kramar i ett blodigt grepp mellan sina händer.
