Sympatisk och nyskapande musiktidning

Ny tidning: Ondskan
Chefred. Anton Gustavsson

Ibland, när jag har en lång tågresa framför mig, kan det hända att jag köper ett nummer av musiktidningen Sonic. Jag vet egentligen inte varför. Så fort jag slår upp tidningen frågar jag mig själv varför jag inte köpte en Damernas Värld istället. Jag vet inte om det beror på själva tidningen eller min creddfobi (en åkomma som säkert leder till att jag missar en massa grym ny musik) men jag pallar bara inte med det där dödsseriösa, glorifierande sättet att behandla redan sönderhypade artister. Kan man skriva om musik på något annat sätt? Det är i alla fall min förhoppning när jag först hör talas om den nya musiktidningen med det vilseledande men briljanta namnet Ondskan. Av tidningens chefredaktör, Anton Gustavssons, inledande artikel att döma är det även grundarnas eget mål med projektet. Att bedriva musikjournalistik utan klyschiga frågor. Ondskan består både av etablerade musikjournalister, som Hanna Fahl från P3 pop, samt mer okända skribenter som tidigare bara skrivit för fanzines. Tidningens spektra är lagom brett; från indiepop som Taxi Taxi (som så ståtligt pryder omslaget), Gentle Touch, Erik de Vahl, Everyday Mistakes, via radiopop som West End Girls och Milky, till techno och dansmusik. Ytterligare två nummer av tidningen planeras ges ut i år. I huvudsak består Ondskan av intervjuer med unga svenska band och artister med huvudet på skaft. I en intressant intervju med Erik de Vahl diskuteras det fina i att ha att ett vanligt jobb på sidan av musiken. Roligast är artikeln där Terese Nordström intervjuar Per Johansson, hjärnan bakom bandet Kissing Mirrors. Såväl frågor som svar är förträffliga. Något som förstör lite av det goda intrycket Ondskan ger är den ruskigt grabbiga artikeln om Van Dyke Parkas av David Hylander där man får läsa om hur bandet är fulla och hånglar med norska indiebrudar. Information jag klarar mig utan. Men i övrigt uppskattar jag Ondskan. Rent visuellt är det inte så mycket som skiljer Ondskan från tidigare musiktidningar. På bilderna ser alla ut som kyliga Södermalmskids. Innehållsmässigt känns den dock tillräcklig sympatisk och charmig för att få kallas nyskapande.