Annons
Annons
Bild Wärmlandskällaren
Foto: Sandra Gunnarsson

Vill inte hem


Alice Petterssons novell "Vill inte hem" tilldelades tredje pris i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2020

17:09. Finns det ingen lag mot att dra över sista föreläsningen? Kylan från sadeln tränger in genom byxorna. Vätan. Den gula stoppningen är full av regn, precis som resten av Uppsala, inser jag. Dropparna glänser i gatlyktorna och farten nerför Carolinabacken blir nästan min död. Ryggsäckens band skär in i axlarna när jag spänner kroppen och lutar mig över styret. Det viner om öronen. Vågar inte bromsa ifall jag får vattenplaning, rullar ett par tvärgator till innan jag svänger av, hinner se min lägenhet en bit bort. En suddig syn, släckt som vanligt. Allt jag vill är att krypa ner i värmen, men jag vill inte hem. Och jag ska inte hem.  Inte än.

Jag låser cykeln bakom Wermlandskällaren och tar mig upp på rampen i ett kliv, är nära att halka på gallret som skallrar under min tyngd. Inte för att det skulle göra något. En bruten handled är inte lika illa som vattenplaning, skulle rentav kunna vara min räddning. Jag håller upp handen mot ytterlampans sken. En ambulans tjuter nerför Drottninggatan just när jag suckar över brist på skador i mitt strålben och jag stannar upp för att få en skymt av hastigheten. Alltid. Det är viktigt att det går fort. Bakgårdens soptunnor träffas av tunga droppar regn och jag tar tag i dörrhandtaget, men tycker att någon iakttar mig. Nej. Aldrig att hon skulle ta sig hit för min skull, trots att vi bor precis runt hörnet.

"Jag vet att hon skulle älska den här maten. Ändå skulle jag aldrig laga något liknande hemma. Hinner inte. Bryr mig inte. "


Jag byter om till den vita skjortan som är två storlekar för stor och knölar ner mina fuktiga svettiga kläder i ryggsäcken. Andas en djup suck. Värmen slår upp i ansiktet så fort jag kliver in i köket, som en infraröd lampa mot min panna. Alla hälsar men har fokus på annat. Jag greppar stekspaden och sätter igång. Vet precis vad jag ska göra, det är skönt att slippa tänka de här timmarna varje vecka. Stekoset från fritösen lägger sig som en hinna över ansiktet medan jag blinkar svetten ur pannan. Servisen kommer med nya beställningar utan slut. Det är fredag. Alla vill ha hamburgare. Stekfettet stänker upp på mina underarmar när jag skrapar bort fastbränt kött från stekbordet. Det fräser när jag lägger på nya burgare. Händerna blir flottiga fastän jag torkar dem mot slängen vid höften hela tiden. Magen kurrar. Jag vet att hon skulle älska den här maten. Ändå skulle jag aldrig laga något liknande hemma. Hinner inte. Bryr mig inte. Hon skulle ändå inte bli lika tacksam som gästerna. Klockan närmar sig tolv och beställningarna droppar av.

Bartendern bjuder på öl. Hon är från Nederländerna och har smilgropar. När hon frågar om jag har lust att dra vidare till Palermo vill jag säga ja, men hon gör det lätt att säga nej. Förstår att jag inte hinner, kan, orkar och viftar bort frågan.


Annons

Annons

Jag leder cykeln bredvid mig den sista biten hem, trots att mina fuktiga kläder kyler mig på djupet. Nyckeln vill inte hitta rätt. Det blev visst några öl för mycket. Hennes smilgropar. Jag är nära att slänga nyckeln åt helvete när jag inser att jag håller den upp och ner. Var det mitt undermedvetna som drog ut på tiden? Jag gläntar på dörren och lyssnar på tystnaden. Vet att det är för mycket att hoppas på något. Ingen hälsning. Inte minsta uttryck för glädje att jag är hemma efter 16 timmar. Det luktar instängt. Som vanligt. Jag sparkar av mina Converse som hamnar på varandra i en hög och tassar vidare in i min etta.

”Har du legat i soffan hela dagen?” säger jag när jag noterar hennes siluett bland kuddarna. Jag går mot kylskåpet utan att tända en enda lampa, ser tillräckligt av gatlyktorna. Onödigt att väcka henne mer än nödvändigt. Jag är hungrig men det finns ingen mat. Förundras alltid över hur kylskåp kan se så stora ut när de är tomma. Vet att det är för mycket begärt att hon skulle ordna käk. Såklart. Men hon kunde väl fixa något till sig själv i alla fall. Det är inte som att jag låst in henne. Igår var hon borta hela natten istället. Visst, jag jobbar sent, men jag kommer i alla fall hem innan det blir ljust. Och jag sover i sängen. Hon sover hellre i soffan.

”Men för i helvete du kan inte bara stöka ner och inte städa efter dig”


Jag häller upp ett glas vatten och går mot soffan. Hon säger aldrig vad hon vill. Talar aldrig klarspråk. Kanske dags att göra något åt det. Jag ser att soffkuddarna rör på sig och spiller vatten över min hand. När jag passerar matbordet klyvs min fot och min mun delar sig i ett lika stort skrik, något vasst skär in där stortån fäster och jag dunkar glaset mot bordet för att svordomar inte räcker till.

”Men för i helvete du kan inte bara stöka ner och inte städa efter dig”, skriker jag och sträcker mig haltande efter hushållsrullen på bordet. Min vita strumpa är alldeles röd och lämnar ett kletigt avtryck mot linoleumgolvet. Kvar på brottsplatsen ligger den prickiga kaffekoppen från i morse, krossad. Hundra procent att jag lämnade den på bordet innan jag drog.

”Sitt inte bara där”, säger jag och ser bedrövat upp mot henne. Nu är hon vaken. Hennes ljusa ögon granskar mitt kaos innan hon mjukt tar sig ner för soffkanten och kommer mot mig. Hushållspappret blir snabbt rött och jag undrar om jag måste sys. Har ingen aning om hur farligt det är att skära sig i foten. Jag tänker något om högläge och knyter min andra strumpa runt tårna innan jag lägger mig på rygg och slänger upp foten på min enda köksstol. Hon kommer närmare. Jag ser henne underifrån. Hon ser faktiskt orolig ut. När hon stryker sig mot min arm orkar jag inte vara arg längre. Hennes närvaro lindrar på något sätt smärtan i foten. Jag gömmer näsan i hennes varma mage och lovar mig själv att sluta jobba, sluta dricka, sluta dra till skolan två timmar innan föreläsningarna börjar. Sluta projicera min ilska.

”Förlåt för att jag skrek så att du vaknade.”

Hon lägger tassarna på min mage och spinner. Något om att hon vaknade redan när jag raspade nyckeln mot låset i en evighet.

Novelltävling 2020

 

Vill inte hem, av Alice Pettersson tilldelas tredje pris i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling på tema relationer som skaver. Motiveringen lyder:

En berättelse laddad med fysiska förnimmelser som gör att man som läsare nästan kan känna vätan från cykelsadeln, flottet från höftslängen och kylan från kläderna. Vi imponeras av författarens förmåga att förmedla så starka känslor helt utan tillkrånglat och övermättat språk. Twisten ger berättelsen en rolig knorr, men den sanna förtjänsten ligger i den omsorgsfulla och tidlösa porträtteringen av Uppsalastudenten.

Läs mer

2021-01-13 15:45
"Dödsuret" Kjell Eriksson Ordfront förlag
2020-12-09 12:30
Karl Carlsson kom med novellen "Trikofoben" på förstaplats i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2020.
2020-12-09 11:38
En ovanlig fobi, en nakenhamster och en komplex huvudkaraktär. Så lyder grundreceptet för årets vinnarnovell “Trikofoben…