Khemiri kan bättre
Jonas Hassen Khemiri
Montecore - En unik tiger
Norstedts
Fadern kommer ursprungligen från Tunisien men vill försvenska sig för att inte smitta sonen med utanförskap. Sonen brottas med identitetsproblem och anammar så småningom en konstruerad blatteidentitet. Upplägget känns igen från Ett öga rött och osäkerheten i relationen mellan far och son är grovt sett densamma.
Deras parallella utvecklingar speglas främst i minnena från barndomen. Den medvetet undflyende bild som tecknas av fadern blir dock aldrig lika intressant som den av sonen, som är fast i fantasiföreställningar, och med lika udda vänner som de flesta barn. Den som är född på sjuttiotalet kan här som en bonus gotta sig i en lagom melankolisk leksaks- och tv-programsnostalgi. När handlingen framskrider dyker mörka moln i form av Ny Demokrati och lasermannen upp vid horisonten, och då avlöses ironierna av en mera rättfram berättarteknik.
Och Khemiri är en utmärkt situationstecknare, när han vill. Som när pappan går in för att lära sig svenska: En enda felaktig preposition är allt som behövs. Ett enda ett som borde ha varit en. Sen deras sekundlånga paus, pausen dom älskar, pausen som visar att hur mycket du än försöker kommer vi alltid, ALLTID att genomskåda dig.
Tyvärr finns det flera hinder i vägen för berättandet i denna bok. Kadir skriver på en märklig fransk-arabiskt influerad svenska, men greppet att använda ett alternativt idiom, som fungerade så väl i Ett öga rött, blir här bara tröttande. Visserligen får det sin förklaring i intrigen, och några komiska poänger lyckas författaren utvinna, men det försvarar inte att det som kunnat vara stil och originalitet dränks i ett mekaniskt och stelnat manér. Dessutom utnyttjas de olika berättarplanen inte med den omsorg man skulle önska.
Montecore är en mindre bra roman av en utmärkt författare. Man önskar bara att han vore mindre upptagen med formerna och inte så flitigt strödde sina ironiska brasklappar. Att både patos och insikter finns där går inte att ta miste på. Att släppa fram dem utan att döda berättandet skulle göra honom till en mera komplett författare.
