Underligt underhållande av Nesser

Håkan Nesser
Människa utan hund
Albert Bonniers förlag

Jag har alltid gillat Uppsalaförfattaren Håkan Nessers böcker för deras speciella ton, den där enkla och anspråkslöst utåtriktade, men ändå kluriga och ofta melankoliska. Det sägs ju att en författares begåvning bland annat märks på hans eller hennes förmåga att hitta sin egen röst, och förmodligen beror en del av min fascination på att där finns något okonstlat och genuint i Nessers anslag. I den senaste boken, Människa utan hund , känns det typiska igen, men här återfinns också spår av en viss genremässig frihet.
Berättelsens fokus har flyttats från kriminalhistorien till förmån för ett mer ambitiöst anslag, där en sorgsen uppgivenhet inför sakernas tillstånd som anas i den tidigare produktionen här tillåts blomma ut i något som påminner om ett norénskt arrangemang. Ramverket för denna mörka historia utgörs nämligen av den dysfunktionella familjen och dess infekterade virrvarr av känslokyla och djup förnekelse, där även det incestuösa spelar en betydande roll. En rätt så mastig läsning, med andra ord. Författaren skjuter in sig på de konflikter som ofrånkomligen blottas när folkhemsidyllens fasad rämnar, och det är i motsättningen mellan prestationskulturens hårda krav och den bräckliga människans sårbarhet som utanförskapet uppstår. Den mörka sidan pockar på uppmärksamhet och bryter ner en kulturell fernissa som är långt tunnare än förmodat.
Den effektfulla upplevelsen av det outtalade har blivit ett av författarens bomärken, och även i Människa utan hund knottrar sig bitvis huden av spänning när man kastas mellan scener som avslutas mitt i steget. Scenens fortsättning antyds, men tillräckligt subtilt för att inte avdramatiseras. Tajmingen är helt enkelt suverän och det är lekande, ja nästan misstänksamt lätt att ta sig igenom Nessers roman. Den drivna berättartekniken gör det svårt att lägga ifrån sig den drygt femhundrasidiga boken, samtidigt får man känslan av att något lite skumt är i görningen, för aldrig har väl sådan avgrundsdjup tragik varit så underhållande. Det är lite för tryggt och ombonat i den nesserska romanvärlden för att man ska ta det fasansfulla på fullt allvar, men det, liksom de rejält krystade kängor som levereras till både psykvård och dokusåpa, har man överseende med.
Nesser är intressant i så motto att han lyckas fånga något omisskännligt tidstypiskt med sin nostalgiska melankoli, och när han dessutom lyckas hålla ihop hela paketet av motiv och relationer blir resultatet imponerande. Jag kan således konstatera att jag fortfarande gillar honom.