Annons
Annons
Flaskpost
Foto: Lina Svensk

Flaskpost


Alva Bäcklund, med novellen "Flaskpost", kom på andraplats i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2020.

Vi sitter på motorvägen. På en grönprickig filt spiller jag lite med flit kaffe på dina sprillans spanienskor. Mest för att få komma närmare, torka upp och låta mina nervösa fingrar knappt märkbart nudda vid din elektriska ankel. Från huvudet störtar tusen tankar mot tungan. De gör en dålig landning men öronen fungerar i alla fall. 
    “Kära lilla krumelur.” säger dina smala läppar som tycks kompenseras av galaxens bredaste vokabulär. 
    Ordälskande jag blir strandsatt kär.
    ”Ordagrannt. Men två N.” svarar jag och trollar lite.
     Hokus pokus. Tonårsfingrarna växer upp och får fokus, finner din hand. Tvåtusen volt går rakt in till hjärtat som slår snabbare än någonsin. Du säger något om fordon som vill fram. Vi kysser varandra. Jag ser upp och där står hela Uppsalas klockanfyratrafik och tutar i otakt. Står stilla, väntar på två hjärtan och en kaffefläck. 
    “Det är det här som kallas hjärtstopp.”

"Du hade kunnat skicka flaskpost och jag hade smält likt en snöflinga på ett brunnslock. Men kan jag?"

Det är så när vi träffas första gången eller kanske tredje. Du säger inget men lovar allt och jag vet att jag hittat hem. Det dröjer en månad innan vi också delar på ett sådant. Ett hem, alltså. Vi köper en soffa ihop och den är inte ens begagnad. 
    Den första dagen du är på jobbet och jag sitter kvar hemma och pluggar ler jag ända tills jag börjar få nervryckningar i ansiktet. När klockan högljutt visar femton minuter över sjutton ställer jag mig i hallen och väntar i hela tre minuter. Tre minuter kan vara mycket långa om man står helt stilla så jag är nästan redo att ringa och fråga när nyckeln vrids om i låset och du trött ramlar in i min famn. 
    Å för dig. Å. Och alla andra bokstäver. Du kan sätta dem i precis vilken ordning du vill och de är fortfarande dina för nu gör jag allt för dig.
    Sedan blir det onsdag. Vet inte vilken. Jag sitter och pluggar på Boyebiblioteket hela dagen. Läser om något men tänker på dig. Jag längtar ihjäl mig lite men återuppstår när jag är klar och kan trampa hemåt. Då flyger jag fram neråt stan och krockar med en trött humla som är på väg åt andra hållet. Det känns som en snäll fortkörningsböter så jag saktar ner något. 
    ”Hemmaaa!” ropar jag när du inte står i hallen och viftar på svansen som en labrador.
    ”Mhm hej” svarar vardagsrummet.
    Du sitter på soffan. Försjunken i en skärm. Jaha. Jag sätter mig bredvid och ger dig all kärlek jag har. Den är jättemycket.
    Tillbaka får jag en halv puss på pannan. Det räcker så för jag vill bara ge dig allt. Skulle kunna leva i månader på en enda blick från dig.
    Sedan blir det måndag. Jag vet inte vilken men det måste ha blivit sen höst för utanför vårt fönster står kastanjen naken och väntar på vårsolen. Stackars. Väntar varje vinter för att sedan snart bli lämnad igen. Var du är idag vet jag inte riktigt; jag frågade försiktigt när vi tog en öl vid ån igår, men du svarade inte så noga. Jag undrade en halv gång till och kände hur dina vänner kanske blev lite irriterade. Och det är lika klart som stjärnhimlen hemma i Värmland att du får vara var du vill. Jag måste inte veta.


Annons

Annons

 Men så undrar jag kanske inte var du är utan ändå var jag har dig. Det är bara det att du inte hör att det är det jag frågar. Jag vet inte heller om jag vågar. Vågar veta. Mika som jag pluggar med säger att ibland måste man säga det man menar. Det är nog sant. Jag är bara otydlig. Mika säger att testa. 
    ”Ska jag skicka ett sms?” undrar jag och Mika undrar tillbaka om det inte vore charmigare med flaskpost. 
    Jag nickar. Flaskpost. Du hade kunnat skicka flaskpost och jag hade smält likt en snöflinga på ett brunnslock. Men kan jag? Nja. Tänk om den flyter förbi precis som en fråga du inte vill höra?
    Sedan blir det torsdag eller kanske fredag. Det är i alla fall inte min dag. Men det borde vara det. Jag tror jag fyller år men blir osäker när det inte står på din skärm där du annars har hela ditt liv. Arg kan jag inte bli. Vad skulle det tjäna till – jag vill ju inte ha ett grattis jag bett om. Jag saknar dig. Kan du städa som du lovade för fyra veckor sen?
    För att göra saknaden mer legitim går jag ensam ut på en lång promenad. När jag inte orkar gå längre sätter jag mig i hörnet på Ofvandahls och dricker kaffe. Skriver till Mika. 
    Mika är där på tio och utan att jag säger något får jag en stor tårtbit och latte. Den blir salt och utspädd men jag är åtminstone både glad och ledsen. I väskan har Mika en glasflaska med ett ihoprullat grattiskort i.

"Som salt i såren följer en dammtuss – som du sparat för att förgöra mig – med mig ut när jag vilsket drar igen vår dörr."

Det var så i mitten, när vi inte längre var i början. Du lovar ganska mycket men håller inte allt. Och jag saknar dig så. Skulle skriva hela alfabetet för att nå dig igen. 
    En dag, nu vet jag inte säkert vilken men det måste ha varit en vardag, kommer jag hem sent efter att ha pluggat med Mika och andra. Du sitter där på soffan vi köpte tillsammans. Spelar, eller läser något på telefonen, kanske du gör. Oavsett är det just det som förstör. Jag älskade att hitta dig här. Men efter allt du inte gjort slår det mig att detta är det värsta jag vet. Vet du inte? Jag exploderar alltid ljudlöst inifrån och om det någonsin sipprar ut tycker världen att jag är en gnällspik. En sån som alltid klagar. Det hörs arga viskningar; vilskna. Stackars partner, får stå ut med hennes gnäll. Blir aldrig uppskattad. Världen är blind, kass på att uppfatta. Mina ögon blir regnmoln och utomhus får bli näsduk. Jag kastar mig ut. Inte ens då förstår du. Inte. Ens. Då. 
    Du bara undrar varför jag gick igen, jag som just kom hem. Som salt i såren följer en dammtuss – som du sparat för att förgöra mig – med mig ut när jag vilsket drar igen vår dörr. Din dörr. Jag bodde här men det blir till förr. 
    Och oberörd på soffan sitter du som ännu inte vet. 
    Vem ska få soffan när vi inte längre delar lägenhet?

Det slutar så. Nu vandrar jag omkring längs Fyrisån, väntandes på flaskpost. Skulle jag hoppa i om den faktiskt kom? Så tänker jag tyst för mig själv. Jag hoppas det. Aprilvindarna blåser in och leker tafatt med mitt hår. Jag vet inte vem av dem som vinner - de verkar mest tumla runt som två nykära. Jag tänker inte störa dem. Jag går vidare.

Novelltävling 2020

 

Flaskpost, av Alva Bäcklund tilldelas andrapris i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling på tema relationer som skaver. Motiveringen lyder:

En poetiskt skriven novell som på få tecken lyckas fånga den smärtsamma känslan av att älska mest. Författaren uppfinner egna ord som sömlöst vävs in i berättelsen – vi känner nog alla till de ”vilskna” gesterna och tankarna som är så utmärkande för relationer som skaver. Den fina vänskapsskildringen skänker en välbehövlig strimma ljus till en berättelse som i övrigt mestadels går i moll. 

 

Läs mer

2021-01-13 15:45
"Dödsuret" Kjell Eriksson Ordfront förlag
2020-12-09 12:30
Karl Carlsson kom med novellen "Trikofoben" på förstaplats i Ergos och Uppsala bokhandels novelltävling 2020.
2020-12-09 11:38
En ovanlig fobi, en nakenhamster och en komplex huvudkaraktär. Så lyder grundreceptet för årets vinnarnovell “Trikofoben…