Skickligt berättande Uppsaladebutant
Nils Håkanson
Nya Aros - roman i skilda berättelser
(Ruin)
Det finns en stad som är men inte främst är universitetsstaden Uppsala och om den staden och dess människor handlar Nils Håkansons debutroman Nya Aros. Redan omslaget som går i Sirius färger signalerar detta och det är kanske inte vad man väntar sig när en doktorand vid Uppsala universitet romandebuterar, att han så lite berör tillvaron i universitetsvärlden och istället tecknar det som sker där utanför.
I tio berättelser, sammanflätade genom de människor som skildras, framträder ett Uppsala förmodligen främmade för de flesta Uppsalastudenter, fast inte osynligt. Bara de som växt upp i ett uppsaliensiskt medelklasshem kan ha den totala igenkänningsfaktorn, vilket emellertid inte är särskilt eftersträvansvärt och inte heller är det nödvändigt för glädjen att ta del av det Håkanson vill berätta.
Allt tar sin början vid en åmynning. Några pojkar i tolvårsåldern: Micke, Krille, Matte och Harre badar och solar sig på en brygga som de ibland är tvungna att dela med ett gäng andra pojkar. Svartskallarna. När de kommer cyklandes från Gottsunda upprättas genast en speciell ordning utformad och inrutad sedan flera veckor tillbaka. Gängen badar i omgångar, använder endast halva bryggan var och talar inte med varandra. En totalt onödig segregation, precis som all segregation, och en sorglig påminnelse om hur mytbildningen kring Gottsunda en gång i tiden verkligen krånglade till det. För denna dag är en dag för länge sedan och vad som sker i de följande nio berättelserna blir till en skildring av hur två av pojkarna, Micke och Krille, växer upp och sedan lever som vuxna - bland annat. Människor som inte är del av deras omedelbara närhet hamnar också i fokus.
Håkanson är en skicklig berättare och ibland förs inte helt osökt tankarna till Andrej Volos Hurramabad vars svenska språkdräkt är Håkansons förtjänst, men det brister stundtals i det stilistiska. Det finns till exempel en tendens att med orden måla alltför vackert och detta stör berättandet istället för att skapa djup. Bäst är Nya Aros när Håkanson låter det vara enkelt eller åtminstone ger en illusion av enkelhet och det är på det stora hela en fin bok han skrivit, även om jag skattar Håkanson högre som översättare.
